Jag har drömt fruktansvärda drömmar och fruktansvärt härliga drömmar inatt. Först drömde jag att vi skulle åka hem från en solsemester (kommer dock inte ihåg vilka vi var). När vi skulle landa så åkte planet helt åt helvete och halva planet gick sönder och hamnade i någon slags grop, medans min del stannade precis på kanten. Hela planet började brinna men alla jag kände klarade sig. Sen drömde jag att en buss (som såg ut som ett flygplan) började brinna på min gamla skolbusshållsplats och att jag var tvungen att varna alla eftersom det snart skulle explodera. Sen drömde jag att jag var på tacokväll hos en kompis och sådana små privatflygplan störtade runt om i området där jag bodde när jag var liten.

Sen drömde jag att jag och Kevin adopterade (varför gjorde vi det?) en tjej. En liten bebis med den ljuvligaste doften. Jag satt och kramade om henne, blundade och andades in hennes underbara bebisdoft. När jag öppnade ögonen igen log Kevin sitt finaste leende emot mig och sa: Jag är så glad att du är så lycklig ♥ Åh, det fick mig att längta till den dagen jag får ett barn. Jag tror att jag kommer att bli en bra mamma. Jag ska älska honom eller henne tills jag dör.

Alla dessa flygplansdrömmar fick mig att sakna hemma. Så fruktansvärt mycket. Jag antar att det finns en koppling mellan att jag drömmer hemska drömmar och associerar allt som hände med hemma. Jag är rädd att dom där hemma glömmer mig. Jag är rädd att jag inte ska ha kvar mina bästa kompisar om det skulle hända något därför att jag inte är hemma så ofta. Jag försöker ringa och höra av mig så mycket jag kan. Jag älskar er, det vet ni väl? Jag är också ledsen för allt jag missar. Och ni som läser det här kan nog faktiskt inte förstå vad jag menar, men sluta gärna läs om det blir jobbigt.

Jag är ledsen för att jag inte får ta min cykel en varm sommardag och cykla från pappa till kupolen, genom sportfältet för att sen komma fram till ett härligt shoppingcentrum.

Jag är ledsen för att jag inte längre kan gå hemma i centrum och var och varannan minut träffa någon jag kan känner eller någon jag kan heja på. Det händer aldrig här.

Jag är ledsen för att jag inte får sitta på pappa och maries altan en härlig sommarkväll och lustigt titta på det grillade rådjuret och fundera på om jag faktiskt vågar eller vill äta det.

Jag är ledsen över att jag inte kan finnas där för min vän Fia när hon mår dåligt. Jag är ledsen att jag inte kan cykla dom kilometrarna hem till henne för att ta hand om henne när hon är sjuk. Jag saknar henne så fruktansvärt.

Jag är ledsen för att jag inte kan cykla till mamma varje gång jag är hungrig och fråga lite sött med mina hundvalpsögon om hon har någon mat hemma.

Jag är ledsen för att jag inte kan ta bussen till min syster och fundera på hur hon kan ha fått sån självdisciplin när jag är helt ute och cyklar på den fronten.

Jag är ledsen för att jag inte sett min vän Malin sedan 26 december. Jag är rädd för att hon glömmer hur jag ser ut eller att vi växer ifrån varandra. Jag saknar henne så det gör ont.

Jag är ledsen för att jag inte får hälsa på min mormor och morfar när jag vill, och bli sådär fruktansvärt mätt och omhändertagen som man bara blir hos dom.

Jag är ledsen för att jag känner att ingen här behöver mig lika mycket som hemma. Jag vet att Kevin behöver mig, men utöver det så är det ingen som känner mig så som dom gör där hemma.

72 mil ifrån mig är ni.
Jag saknar er så hjärtat värker. ♥








Jag saknar er - mormor, morfar, pappa, marie, syster, mamma, malin, lisa & fia.
Hittade inte bilder på alla - farmor, mina morbröder & hanna, jag saknar er ♥