Jag kan inte hålla min glada min uppe jämt, det går inte. Alla har vi dagar då man bara vill krypa ner under täcket och fundera över sitt liv och sin tillvaro. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om min tillvaro som den är, men jag är rädd.

Jag är rädd för vad andra tycker om mig och för vad andra ska tycka om mig. Jag är rädd att folk som känner mig tänker på mig som den roliga Sara, och där tar det slut. Jag är rädd att folk inte har någon större respekt för mig för att jag saknar utbildning och ambitioner. Men där har ni fel. Jag saknar utbildning, jag hoppade av gymnasiet utav personliga skäl. När man talar om för någon att man hoppat av gymnasiet får dom den där blicken "jaha, du pallade inte med skolan, du festade och låg på latsidan istället för att du inte kan lära dig något?". Det är så fel, för jag älskade skolan. I åttan hade jag MVG i tyska, ett betyg som slutade med IG i nian. Alltför att jag koncentrerade mig på annat och för att jag hade en orolig hemmasitaution. Jag har ambitioner för mig själv, det är så himla mycket jag vill göra, men jag är rädd att min omgivning tror att jag inte klarar utav det. Jag har alltid varit den som misslyckats. Jag har en syster som är otroligt duktig på allt hon tar sig för, och jag har ofta fått höra att "ja men det gör ju din syster". Även fast jag vet att folk säger det på skämt så tär det på mig, eftersom jag vet att hon klarar utav så himla mycket. Jag unnar henne all lycka, absolut. Men ibland vill jag att folk ska förstå att det faktiskt finns saker jag klarar utav även fast det har visat sig förut att jag har svikit både mig själv och andra. Är ni rädda för framtiden?

Jag vill tro att jag är duktig på saker och ting, jag vill tro att det finns saker jag klarar utav som inte andra klarar. Men jag har inte hittat dom egenskaperna inom mig, och när jag själv inte vet vad det är jag är bra på är det svårt att övertyga andra. Jag försöker ständigt att tycka om mig själv, vissa dagar funkar det utmärkt och vissa dagar är det inte alls bra. Det behöver inte handla om mitt yttre, det handlar oftast om vad jag ska göra med livet. Jag vill inte vara en besvikelse.

Jag vill vara duktig på något, jag vill att folk ska koppla ihop mig med något bra, inte bara att jag är underhållande och rolig att vara med. Det är ofta så, att hur engagerad man än är i saker så är det på papperet det avgör om man är en bra person eller inte. Mitt papper är inte bra, på mitt papper finns det inga höga gymnasiebetyg eller många arbetslivserfarenheter. Men dom livserfarenheter JAG har, har lärt mig så mycket mer än att bara vara bra på ett jobb. Jag har lärt mig så otroligt mer än vad en människa lär sig efter att ha slitit i skolbänken i 12 år. Mina livserfarenheter har lärt mig hur det är att verkligen kämpa för något, och hur pass mycket en människa verkligen klarar utav när det kommer till riktigt svåra och jobbiga situationer. Mina erfarenheter har lärt mig att ordspråket "efter regn kommer solsken" verkligen stämmer, hur länge det här regnet än må falla så stiger alltid solen efteråt, om det så handlar om några timmar, några veckor eller år, så blir det alltid bättre. Mina erfarenheter har också lärt mig hur mycket starkare man kan bli utav negativa erfarenheter. Men mina erfarenheter betyder ingenting, eftersom jag hoppade av skolan. Är jag plötsligt en last för samhället då, för att jag, genom att inte ha ett betyg från gymnasiet, inte kan bevisa att jag är villig att jobba? Tro mig, jag kan bevisa det på en massa andra sätt. Arbetsvilja och kompetens sitter inte enbart i hjärnan, det sitter i hjärtat. Men det bryr sig ingen om.



Vi får väl se, om någon orkar läsa detta. Eller om allt jag skrivit är för "tråkigt" i bloggvärlden.
Helst ska man ju skriva exakt vad man har på sig från topp till tå, hur man sminkar sig och vad man köpt på alla sina shoppingturer för att vara intressant i bloggvärlden. Det är inte riktigt jag, och det tänker jag inte be om ursäkt för.