Cause nothing feels like home, you're a thousand miles away
And the hardest part of living Is just taking breaths to stay
Because I know I'm good for something
I just haven't found it yet
 But I need it






Tiden var lättare förr. När jag levde då. 2-4 år sedan, precis som på bilderna. Och det är så sjukt att jag känner så, för när jag var inne i den perioden så ville jag inget mer än att ha någon som älskade mig för den jag verkligen var/är. Jag ville ha någon slags trygghet. Det har jag nu, men jag kan inte njuta utav den. På något vis är det lättare för mig att leva med någon som gör mig illa, därför att då har jag något att skylla på. Då kan jag säga att: "Jag förtjänar det här, och jag vet att det inte kommer att bli bra". Nu har jag haft världens bästa pojkvän i två år (snart) och jag frågar mig varje dag vad jag gör för att förtjäna honom. När jag känner mig ledsen och betydelselös funderar jag alltid på varför jag fått en sån fin pojkvän. Är det för att gud ska straffa mig när han gör slut? För det måste han ju göra, jag menar, jag förtjänar inte honom. Jag förtjänar dom killar som är otrogna, dom som ljuger och dom som trycker upp mig mot väggen och sätter sig på mig när jag varit sur.

Eller är det något helt annat jag förtjänar? Jag har i tio år utav mitt liv trott att "det är såhär livet ska vara, livet ska vara ett helvete som man motvilligt kämpar sig igenom". Sen träffar jag Kevin. Och hela min värld, som ständigt varit fylld med orosmoln blir helt plötsligt väldigt fin. Han tar hand om mig på ett sätt som ingen annan gjort och han visar mig riktigt kärlek, sådan kärlek jag aldrig sett förut trots de långa förhållanden jag faktiskt haft. Och då börjar jag tänka: "När kommer smällen?". För det ska alltid hända mig något dåligt när jag mår bra. Och smällen kom när jag hamnade på sjukhus. När jag tappade känseln i benen och när dom hittade en cysta i mitt huvud. Den 22 juli 2009 kom smällen.

När kommer nästa smäll? Nu har läkarna konstaterat att det inte är någon farlig cysta, men vad gör det mig? Jag går ständigt runt och oroar mig. Mitt förstånd och mitt intellekt säger en sak, medans mina känslor och mitt hjärta säger en annan sak. Mina innersta känslor säger åt mig att jag säkert kommer att dö därför att jag alltid förtjänat smärta och negativitet. Mitt intellekt säger åt mig att jag kommer att klara det här och att den kommer att sitta där i hela mitt liv och inte göra någon skada alls. Men jag menar, hur många utav er lyssnar egentligen på huvudet först i sådana här situationer? Man brukar följa hjärtat och känslor, inte huvudet och intelligensen man faktiskt har. Hur ska jag kunna leva med den här saken i huvudet hela mitt liv och bara veta att den faktiskt ska sitta kvar där för alltid? Det kommer att göra mig sjuk(are).

Jag vill absolut inte klassa mig själv som ett offer som folk ska tycka synd om. Jag skriver bara av mig.
Jag vet inte hur och om jag kan acceptera det här, och jag vet inte om jag kan och vågar inse att jag faktiskt förtjänar lycka någon gång. Jag vet inte när jag ska bli säker på att jag har funnit Kevin för att jag förtjänar honom. Vad har han gjort för elakt i sitt liv för att få mig? Det finns 1000 andra fiskar i havet som hade passat honom bättre.

Jag vet att jag är dum i huvudet. Och jag vet att ni kommer att skriva det.
Men vad fan, jag har känslor och dom väller över. Dom dränker mig.