Jaha, här sitter jag och näsblodet forsar. Jag har ingen aning om när det kommer, det bara kommer. Doktorn har iochförsig sagt att näsblodet inte har med "det andra" att göra. Med det andra så menar jag cystan, hjärtat, domningarna, svimningarna osv. Men fan så läskigt det är att helt plötsligt, sen halvåret tillbaka ungefär, börja blöda näsblod ett flertal gånger, bara sådär, pangbom! Utan förvarning. Igår när jag stod vid diskhon för att diska fick jag lägga mig på golvet 4 gånger för att inte svimma. Det tog mig ungefär 2 timmar att diska en disk som i vanliga fall hade tagit 20 minuter. Bara för att så fort jag stod längre än i 2 minuter så började allt snurra och jag blev helt kallsvettig.

Jag är orolig därför att jag inte har pengar på telefonen, därför att jag är ensam och därför att jag inte har någon hemtelefon. Nu tänker alla att "Händer det något väldigt illa kan du ringa 112" och det är klart jag kan göra det. Men man vill ändå kunna ringa till någon "vanlig" innan man ringer dit. Och jag behöver inte ringa det, det vet jag, för jag är van vid att må såhär. Men jag blir så jäkla orolig. Speciellt eftersom att doktorn har sagt till mig att mitt hjärta inte slår riktigt som det ska, sen om det är "farligt" eller ej, det vet jag inte eftersom jag ska göra ett nytt test. Men han sa ju faktiskt "Det kan vara så att din naturliga pacemaker i kroppen inte sänder rätt signaler". Jaha, så nu måste jag få en ny eller vadå? Åh, jag vet att ni kanske tycker att jag oroar mig i onödan men har man gjort test efter test sedan juli 2009 så blir man såhär. Sedan juli 2009 var allt fokus på cystan, och nu är det hjärtat som utreds istället. Cystan sitter i huvudet. Huvudet och hjärtat är i princip de två viktigaste sakerna vi har i vår kropp. Därför är jag rädd. Jävligt rädd. Men jag går inte ständigt runt och är rädd för detta. Bara när jag mår som jag gör nu.