Förlossningsdeprission.. Allting började nog den onsdagen vi kom hem från BB. Allt kändes så bra när vi kom hem, men bara någon timme senare brast jag i gråt utan att förstå varför. Babyblues, sa dem runtomkring mig. 3-dagarsgråten, det är jättevanligt och går över efter någon dag, fick jag höra. Dagarna gick jättebra, men kvällarna var jobbiga. Jag grät, grät och grät och kunde inte alls förstå vad som hände. "Det går över, det blir bättre" tänkte jag på lördagen, men sen kom söndagen..

Söndagskvällen blev RIKTIGT jobbig. Under lördagskvällen hade Johans mamma varit här en stund för jag grät så mycket. Jag låg i flera timmar i soffan och grät hysteriskt. Söndagsmorgonen började bra men kvällen kom och då kom tårarna.  Dom bara forsade ut och jag kände mig som världens mest olyckliga tjej. Det enda som fick mig att stå ut var tanken på att vi skulle till BVC tidigt nästa morgon, för där kunde jag få prata ut, bryta ihop, berätta och gråta framför någon som kanske kunde ge mig en förklaring på vad som faktiskt höll på att hända, för själv förstod jag ingenting.

 

När vi vaknade på måndagsmorgonen grät Lowa och jag fick panik. Jag gick runt runt i lägenheten med hjärtat i halsropen och sa åt Johan att "gör vad som helst bara hon är tyst, jag orkar inte".. Det kändes som om någon satt på mitt bröst, det kröp i hela kroppen på mig och jag minns att jag sa till Johan "Snälla hjälp mig innan jag hoppar ut genom fönstret". Jag grät av rädsla, panik och ångest, men också för att jag var orolig. Orolig över hur jag faktiskt kände. "Såhär kan jag ju inte känna, det är ju min fina lilla dotter som ligger här och alla har ju pratat om vilka oerhörd kärlek som väller över en när man får barn?". Jag kände inte den kärleken, jag upplevde bara panik, ångest och sorg. Känslan jag hade i kroppen, att jag bara ville springa iväg från allt, fick mig att må ännu sämre.

 

När vi kom till BVC fick jag akut komma in till en psykolog där. Hon pratade med mig ett tag och sa sedan att hon omöjligt kunde hjälpa mig bara genom samtal, så jag slussades vidare till öppen-psykiatrin i Säter. Ja, jag vet hur ni tänker.. Psyk, dårhus? Jag tänkte likadant, först, men jag har helt och hållet ändrat uppfattning, mina förutfattade meningar om sådana ställen är helt borta, för det var ett väldigt bra ställe. När jag kom dit och fick prata med läkare bestämdes det att jag var i för dåligt skick för att åka hem, så jag blev inlagd på avdelning 93 på måndagen. Lowa fick inte sova kvar, och när Johan, Lowa och hans mamma åkte hem kände jag både smärta och lättnad. En sida av mig tänkte att jag inte ville vara utan mitt barn, och andra sidan av mig tänkte att jag var en värdelös mamma som inte älskade mitt barn, och därför förtjänade jag att vara där. Ensam.

 

I tre nätter var jag där. Mobiltelefon fick man inte ha, den låg inlåst i ett skåp. Ville man ringa fick man be någon låsa upp och sedan fick man sitta i ett samtalsrum med sin telefon, för att sedan låsa in den igen så fort man var klar. Jag var så ledsen och arg på mig själv som lämnat Johan själv hemma, jag hade så dåligt samvete. Johan fick dock fantastisk hjälp av sin underbara mamma. Johans familj har varit ett sånt oerhört stort stöd under den här tiden, vilket känns helt fantastiskt bra. Likaså min familj. Jag har inte behövt vara ensam om dagarna, utan jag har fått besök varje dag.

 

I torsdags fick jag åka hem på permission och jag är fortfarande hemma. Ska åka tillbaka till avdelningen imorgon och sova där tills på måndag. Då ska jag träffa läkarna igen och diskutera hur/om vi ska gå vidare, eller om jag anses må så bra nu att jag kan bli utskriven.

 

Jag mår bättre nu, det gör jag, men det är fortfarande jobbigt. Jag gråter en del på kvällarna, men ångesten/paniken har lättat. Jag äter antideprissiv medicin nu som jag tror hjälpt mig bra. Jag älskar min dotter och tycker att hon är fantastisk. Jag skäms inte över det som hänt mig även fast jag tycker det är fruktansvärt. Att inte känna den här direkta kärleken till sitt barn kan få en att fundera och analysera tills man blir knäpp. Alla pratar om hur gulligull det är när man får sin bebis, men INGEN pratar om hur det faktiskt kan vara. Ingen har pratat med mig om babyblues, förlossningsdeprission eller hur man kan må efter en förlossning. Sådant tycker jag att MVC och BVC borde prata mer om, så att man inte behöver känna sig så jäkla värdelös över att man inte svävar på rosa moln.

 

För det är ingenting att skämmas över, även fast jag gjort det själv och förstår varför man gör det. Jag förstår att man skäms så mycket att man inte vågar be om hjälp, men snälla ni, om någon upplevt det jag upplevt, då har jag bara en sak att säga: BE om hjälp. Det är så värt det i slutändan. Nu ska jag bara njuta av Lowa och ta en dag i taget. Jag tänker tillåta mig själv att må dåligt de dagar allting är nattsvart. Jag tänker inte skämmas över det som hänt mig.

 

Och jag tänker älska lilla Lowa tills den dag jag inte längre finns. Det tog lite längre tid för oss att komma varandra nära, men nu så, nu är vi på väg. Det finns inte någon som kan få mig att vilja kämpa så starkt för något som lilla Lowa, för det finns ingen tvivel om att jag älskar henne mer än något annat ♥