TACK! ♥ Vissa stunder ville jag inte veta av henne, då gav jag henne till Johan och satt mig i sängen och grät och skrek att något var fel bara för att hon grät i någon sekund. Hjärtat började slå toksnabbt och jag fick en känsla av panik/ångest. När hon sov hade jag inte den panikkänslan, men känslan av att hon "förstört" min vardag fanns där. Och det gör så ont i mitt hjärta att tänka på det nu, att det faktiskt var så jag kände. För nu finns det ingen tvivel om att jag älskar det lilla knytet mer än allt, och att jag gör allt för att hon ska må bra och ha det bra tillsammans med oss.

Jag och Johan träffades första gången på ett uteställe någon gång i februari 2011. Vi pratade om fotboll och han blev imponerad över att jag visste så mkt om premier leauge, haha. Efter den kvällen sågs vi mer eller mindre all vår lediga tid och den 26 mars 2011 bestämde vi oss för att det var "vi" ♥ Jag är lite tvetydig när det kommer till det där om giftermål. Jag har svårt att tro att någon orkar leva med mig livet ut, haha. Jag vill förlova mig, jag vill ha en ring på mitt finger som visar att jag och Johan hör ihop, men något bröllop behöver jag egentligen inte.

Jag skulle vilja påstå att jag har några få bra vänner som jag haft nära en stor del av mitt, men sen har jag många vänner som jag träffat på senare år som jag tycker väldigt mycket om. Sen jag blev gravid har jag träffat en hel drös med underbara mammor, och alla dom i vår "lilla" grupp på 13 st är oerhört omtyckta av mig. Oj! När jag och Johan är ensamma nu för tiden blir det mycket prat om bebis, om våra dagar, hur vi mår osv. Innan bebis kom pratade vi mycket om bebisen i magen, om hur livet skulle bli, mycket framtidsprat. Jag kan prata om allt med Johan.

Lowa ska heta Söderlund i efternamn efter sin pappa, och i mellannamn ska hon heta Linnéa efter mig. Hon ska även få ett till mellannamn efter min fantastiska mormor som är den finaste människan i världen. Alla borde ha så fina morföräldrar som jag har beriktas med, dom är helt fantastiska.

Oj, mina bästa mammatips? För det första: Våga visa att du mår dåligt. Allt är inte rosaskimrande i början, det är tufft och för vissa tuffare än andra. Försök inte att hålla någon fasad utåt för då kommer man att bryta ihop. Våga vara ledsen, döm inte dig själv för hårt om allt inte går som planerat, för det är ett helt nytt liv som börjar och man kan inte föreställa sig innan hur det kommer att bli. Ta också alla råd och åsikter du får höra från andra med en nypa salt, det finns många mammor där ute som påstår sig veta EXAKT hur man ska göra och gärna vill lägga sin näsa i blöt om du väljer att bada din bebis en gång i veckan istället för två, osv. DU vet bäst när det kommer till ditt barn. Det mest onödiga vi köpt är antalet plagg i storlek 50. Vi kommer aldrig hinna använda allt för hon kan redan ha 56. Däremot har vi inte lagt ut så mycket pengar på det då jag handlat på barnloppisar. Det är ett bra tips, sök upp några barnloppisar i närheten där ni bor, där kan man fynda. Är det något man ska lägga lite extra pengar på så tycker jag det är en riktigt bra vagn :)

Ja, Johan klippte navelsträngen, och han tänkte inte något speciellt på det när han klippte, för han var i chock säger han, haha! Nej, jag ammar inte och anledningen kan ni läsa längst upp :) Innan Lowa kom till världen tänkte jag att jag ville amma, men att jag inte skulle bli besviken om det inte gick då varken mormor, mamma eller syster har kunnat amma, så jag har väl haft det i bakhuvudet under hela gravidteten.

Det är sjukt svårt att beskriva smärtan vid en förlossning, näst intill omöjligt skulle jag vilja säga. De första värkarna som varade i några timmar satt framtill där mensvärken sitter men känns 1000 gånger värre. Värkarna som kom ett par timmar innan hon kom ut satt bak till. Det kändes som om någon tryckt in en termos i svanken på mig, haha. Vet inte varför jag tänkte termos men det var min första tanke, haha. Ont gjorde det men det gick att andas igenom. Krystvärkarna, slutspurten, är det jag tyckte var allra värst, näst intill olidligt. Känslan av att man ska spricka ner till tårna.. Fy fan! Bilden man får framför sig, att ett stort huvud är påväg ut ur det där lilla lilla hålet gjorde det hela ännu värre. Man känner sig skitnödig gånger 4000 och det bränner och spänner så in i helvete. Trycket man upplever är något utomjordiskt nästan, och det är helt omöjligt att inte trycka på, det är typ det enda man vill. Krystvärkarna var oerhört jobbiga men du kan lugna dig med att dom oftast inte varar alltför länge, och hur klyschigt det än låter så är det värt all smärta i världen i slutändan.

Min sambo ska vara hemma ända fram till slutet av augusti. Han tar först ut 30 pappadagar och sedan har han 4 veckors semester. Eftersom han jobbar i Stockholm och är borta mån-tors så ville han ta ut pappadagar och vara hemma. Då jag redan mår så mycket bättre känner jag mig inte orolig över att han ska vara borta sen.

Jag har redan svarat lite på hur jag kände gentemot henne, men som sagt, jag upplevde att vardagen var förstörd och att jag inte skulle klara av att vara mamma. Jag hade en hopplöshetskänsla i hela kroppen och kände mer eller mindre att livet var slut. Det var otroligt jobbigt och jag har jättedåligt samvete nu, men jag är glad och stolt över att jag faktiskt bad om hjälp så pass tidigt, för annars hade jag nog blivit knäpp på riktigt. Eftersom min graviditet var ganska jobbig och eftersom den här förlossningsdepressionen drabbade mig är jag just nu lite tveksam till syskon och det är därför ingenting jag tänker på. Däremot antar jag att jag kommer att ångra mig inom några år, men det blir en senare fråga :)

Johan har varit så otroligt stöttande under den här perioden. Han klarade sig hur bra som helst hemma med Lowa, jag hörde honom inte klaga någon gång, och min syster erbjöd sig att ta henne om han behövde vila men han sa nej. Johans fantastiska mamma var här och sov under nätterna, det kändes bättre för mig att veta att han inte var ensam. Utan Johan, hans fina mamma och syster och utan min familj såhade allt varit så mycket värre. Vi fick verkligen all hjälp vi kunnat få och Johan skötte sig exemplariskt. Jag fick permission under några nätter för att testa hur det kändes och Johan sa hela tiden att "jag kör in dig igen så fort du vill om det blir för jobbigt". Han sa aldrig att han tyckte att jag skulle vara hemma utan han lät mig avgöra hur jag ville göra.