Ibland är jag faktiskt villig att erkänna när jag har haft fel. Ni vet känslan man har i magen när man går runt och oroar sig för något, man är rädd för att göra något eller berätta något därför att man tror att ens familj ska vända en ryggen eller att man ska få alla att uppleva en upplevelse av besvikelse? Man bygger upp ett skräckscenario där värsta tänkbara situation utspelar sig, och sen går man runt med en klump i halsen bara för att man oroar sig så. Ni vet den känslan? Vet ni hur det känns när den känslan försvinner? Underbart!

De senaste dagarna har jag oroat mig. Men till vilken nytta? Jag har så till den milda grad missuppfattat och misstrott alla i min familj att jag just nu bara kan le åt eländet. Jag har ställt till med mycket förut, mycket "elände" och allt dom kunnat göra är att dra en djup suck och tänka; "Jaha, vad har du nu gjort?". Det där är dock längesedan, men minnena finns kvar. Och det sista jag vill är att göra min familj besviken nu.

Vilket jag inte har gjort, uppenbarligen. Dom kanske inte alltid tycker lika som mig men nu vet jag att dom finns där och stöttar mig i det beslut jag tagit. Och det känns helt underbart. Det är inte alltid man behöver hjälp och stöttning, ibland kan det faktiskt räcka att man vet att den finns där. Tack fina familjen för att ni förstår mig ♥ Jag älskar er!