Grattis Sara, du har idag skämt ut dig ordentligt inför massa folk! Jag kanske överdriver, men jag hatar verkligen att visa mig svag för främlingar, det är det värsta jag vet. Att behöva be om hjälp eller behöva visa att jag behöver hjälp. Not funny at all.

Jag skulle kila över till Tempo och handla för dryga timmen sedan. Väl där så plockar jag ihop det jag behöver och ställer mig i kön. När jag står i kön inser jag att jag mår fan inte bra, men det går säkert över försöker jag intala mig själv. En person blir klar, nästa person börjar packa upp sina varor... Det var nog 3 stycken framför mig och när det är min tur att lägga upp mina varor är jag så jävla yr i huvudet att jag inte vet var jag ska ta vägen. När jag möter kassörskans blick säger jag "Jag tror jag ska svimma" och springer till närmsta stol. Jag sitter där en stund tills hon knappat in alla mina varor och går sedan tillbaka för att betala. OMÖJLIGT, jag kan inte stå upp, så jag sätter mig igen. Det kommer ny personal som tar med mig in på lagret och väl där så svimmar jag. Att benen orkade bära mig från kassan till lagret är obeskrivligt då jag var så kallsvettig, yr och illamående att jag inte visste riktigt vart jag var.

Dom vägrade att släppa hem mig ensam så dom ringde min mamma som bor nästan granne med butiken. Jag låg kvar en stund när mamma kom och sedan gick vi hem, efter att jag gått tillbaka till kassan och betalt för mina varor. Herregud, vad pinsamt, tänker jag. Och vad läskigt. När jag stod i kassan skakade mina ben så till den milda grad att jag knappt tog mig fram till stolen och den kallsvettiga yrsliga känslan kan beskrivas som att gå i sömnen. Jag tror inte att jag var riktigt kontaktbar. Nu ska jag vila mig i form framför några avsnitt utav Off the Map. Om ni ska svimma på en butik, gör det på tempo, ruskigt trevlig personal!