Det gör fan ont inuti, på riktigt nu. Hur mycket jag än försöker så blir det fel. När jag tror att jag gör rätt, när det lilla uns utav självkänsla jag har faktiskt spelar på en fin melodi, då slår mardrömmen tillbaka och blir verklighet. Jag vet att man inte ska klaga, att man ska vara glad för det man har. Och jag är glad. Men samtidigt gör det så jävla ont. När ska det bara vara bra, utan att hela tiden vara ett helvete där emellan? Det svaret kan ni få ge mig, den som har det. Jag väntar med spänning här med mina rödgråtna ögon.

Jag vill krama om lilla nyfödda Arvid, mosters lilla ögonsten. Den vackraste lillpojke jag sett. Hur kan man känna så mycket kärlek till någon som precis entrat världen? ♥ Jag vill ha hem Johan. Hur kan man tycka om någon så mycket på så kort tid? Fina Johan ♥



(tagna idag)