Man blir stark som person när man gör något man verkligen är livrädd för! Nu kanske ni tycker att jag är asfjantig, men kommer ni ihåg imorse när jag skrev att vi skulle ner i Falu Gruva och att jag skulle vägra åka ner? Man behövde inte, det var inget tvång, men alla andra i klassen skulle ner, och där stod jag, likblek! Jag hade bestämt mig för att inte följa med men någon röst inom mig sa att "Rädslor/Fobier är till för att övervinnas" Okej, tänkte jag, jag ska fan ner!

Jag ställde mig där i hissen med mina 9 klasskamrater, alla var vi klädda i regnrock och hjälm. Det läskiga börjar redan i hissen då jag är livrädd för att åka hiss. Man såg inte ut, jag visste att hissen var mitt i en jävla grotta och jag visste att vi skulle cirka 67 meter rätt ner under jorden. Jag var nära till tårar men som tur var har vi stora starka Freddie (2 meters killen i vår klass) och han fick skydda mig (haha) Väl nere i gruvan började jag få lite panik när jag insåg hur långt ner vi var, hur stor gruvan var, och hur länge vi skulle vara där. 60 minuter skulle vi vara där. Det gick bra, sen gick det dåligt, sen gick det bra, sen dåligt. Dock tror jag ingen märkte hur nervös jag var för jag är rätt bra på att "skämta bort" saker. Men vid första stoppet rann det tårar ner för min kind. Jag är verkligen LIVRÄDD för att bli instängd. När guiden sen fick för sig att han skulle släcka ner alla lampor i grottan för att man skulle inse hur mörkt det var fick jag nästan panik. När man är utomhus och det är mörkt så kan ögonen vänja sig efter ett tag, men i en gruva kan inte ögonen vänjas och det är lika kolsvart hela tiden, sa guiden. JO TACK! Efter 60 minuters vandring fick vi komma upp igen!

Jag är STARK. Idag är jag stolt över mig själv. Ni må tycka att det låter konstigt och tänka; "Va fan bruden, det är bara en gruva" Ja, kanske för er. För mig är det så många rädslor som ligger bakom.

Idag är jag stark. Och det kan ingen ta ifrån mig.
Våga möta era rädslor och ni kommer stå stolta på säker mark efteråt.