Angående inlägget igår..Kul att ni kommenterat, fortsätt gärna med det. Fick en kommentar utav en tjej vid namn Amanda, tyvärr en blogglös (haha) tjej så jag vet inte vem du är, men frågan löd:

"Jag undrar lite om varför du flyttade ifrån Skåne? Du bodde ju där så länge och verkade trivas så bra, sen helt plötsligt så var du i Borlänge igen? Känns det som en besvikelse?"

Såhär ligger det till. Jag tog chansen att flytta till Skåne i Mars 2008, då jag och Kevin bara varit tillsammans i 5 månader. Anledningen till att jag gjorde det var för att det kändes så himla rätt i hjärtat. Jag sökte jobb innan jag flyttade och jag fick ett jobb som telefonförsäljare. Jag sålde min lägenhet jag hade då och flyttade ner till Smygehamn, 72 mil ifrån all säkerhet och alla de människor jag haft runt mig i 20 år.

Efter en månad som telefonförsäljare så insåg jag att jag absolut inte kunde fortsätta med det där. Det var det absolut värsta jag gjort, noll uppskattning och noll arbetsglädje. Fick senare jobb på Smygehem, ett ålderdomshem med bara 5 minuters promenad ifrån där vi bodde. Där trivdes jag som fisken i vattnet, jag älskade mitt jobb och jag tyckte om att gå dit.

I juli 2009 hamnade jag på sjukhus. Dom hittade en cysta i mitt huvud och jag blev inlagd på sjukhus i 9 dagar. Jag började fundera på hur tufft det är att bo så otroligt långt ifrån all den trygghet jag haft. Missförstå mig rätt, Kevin och hans släkt var självklart till en stor hjälp, men min egen familj och mina vänner var så långt borta. Jag hade turen att ha en mamma och en pappa som åkte till mig då jag var sjuk. När jag blev utskriven jobbade jag min sista månad på hemmet, och bestämde mig sen för att åka hem till Borlänge för att hälsa på i en vecka.

Väl hemma i Borlänge så sa mitt hjärta stopp. "Stanna här Sara, du vill inte åka tillbaka". Nej, jag vill inte åka tillbaka. I flera veckor gick jag runt och sa till folk att "Jag ska åka tillbaka, jag ska, snart". Hela tiden visste jag att jag inte ville, att jag absolut inte ville tillbaka till Skåne. Jag vågade dock inte säga något eftersom jag trodde att alla skulle bli så otroligt besvikna på mig nu när jag äntligen kommit på fötter och dragit iväg någonstans.

Visst kände jag att folk blev besvikna. Att folk tittade på mig och såg den misslyckade tjejen jag så många gånger sett när jag tittat mig i spegeln. Men jag tycker inte att det var ett misslyckande. Jag försökte, jag tog ett stort steg och jag satsade på något jag verkligen ville satsa på. Att jag sen inte blev kvar i Skåne, det får folk ta som ett misslyckande om dom vill. Jag följde bara mitt hjärta.








Jag skulle mer se det som ett misslyckande om jag satt här idag och tänkte: "Jag önskar att jag flyttade till Skåne" eller "Varför bor jag kvar i Skåne när jag inte vill?". Jag följde mitt hjärta och jag tog några chanser som vissa andra kanske inte skulle ha gjort. Jag är nöjd med mina 18 månader i Skåne.


It may sound absurd...but don’t be naive
Even Heroes have the right to bleed
I may be disturbed...but won’t you concede
Even Heroes have the right to dream