Allt som oftast just nu känner jag att jag måste bryta mig fri. Att jag gång på måste stå upp för de misstag jag tidigare gjort i mitt liv, och för varje gång jag vill prova något nytt måste jag stå till svars för mina tidigare misslyckanden. Jag säger inte att det är såhär, men det känns som om folk tappat tron på mig för länge sedan och att jag ensam kämpar om att bevisa något som jag egentligen inte ska behöva bevisa. Jag har så många gånger snubblande tagit mig fram på mina trasiga fötter och blundat för det leende som faktisk finns inuti mig. Har ofta känt att Sara är lika med elände och problem för omgivningen, där av gör jag mig bäst i ett hörn, där jag är tyst och inte stör.

Jag förstår att det är bra att tänka realistiskt, att det är bra att ha fötterna på jorden och inte sväva iväg i någon slags framtidsplan som varken har trygghet eller god ekonomi att utlova. Men när det ligger något framför mina fötter där jag blir erbjuden att pröva mina just nu ganska brutna vingar på ett sätt som jag tror kommer passa mig, då känns det fruktansvärt fel att säga nej på grund utav andra. Om jag kunde spola tillbaka tiden och göra saker och ting ogjort hade jag gjort det, men samtidigt, som en klok tjej sa till mig precis "Det är misstagen man lär sig utav". Synd bara att man ibland måste fokusera mera på hur jag faktiskt skött mig förut istället för att fokusera på att åtminstone försöka tro att jag kan lyckas den här gången.

"Att vara negativ är något helt annat, då synar man inte ens. Man säger Nej tack men har faktiskt ingen aning vad man säger nej till. Man missar mycket i livet då."

Den största motivation jag som människa kan få är att överbevisa er som är skeptiska och negativa att jag faktiskt kan lyckas utan att känna att jag har ert stöd i ryggen. Om jag bara för en gångs skull vågar tro på mig själv och vågar göra det här för att JAG vill, då tror jag att jag kommer kunna känna en otroligt stor glädje så småningom.