Ni som läst min blogg länge vet att min uppväxt inte varit någon dans på rosor. Att jag många gånger gråtit mig till sömns som litet barn och att jag många gånger varit riktigt rädd över hur läget ska se ut när jag kommer hem. Jag vill inte gå in på detaljer för att det förflutna vill jag lämna bakom mig nu, och enbart fokusera på det som är bra. Och det som varit bra. För trots alla hemskheter jag sett/gjort/hört när jag var liten så finns det fina minnen inom mig.

Jag har många minnen som är favoriter. Jag kan absolut säga att träffen med Spice Girls är ett favoritminne, att jag älskar att minnas känslan jag kände när jag fick min första egna mobil. Men det där känns för materiellt och för ytligt för att vara viktigt för mig då min barndom ofta speglades utav jobbiga saker. Därför kanske mina minnen för er uppfattas som väldigt enkla, tråkiga och onödiga minnen, men för mig är det dessa minnen som fått mig att orka kämpa vidare när jag som liten/ung ibland ville ge upp.

Jag minns när pappa lekte "det stormar på havet" med oss på lördagsmorgnarna, ofta när mamma inte var hemma då hon jobbade natt. Vi satt mellan hans knän i sängen, och han gungade på knäna och pratade med lugn röst: "Det är lugnt på havet idag, solen skiner". Ju mer han gungade desto fortare gick det och det hela slutade med att han sa "Det blåser upp till storm" och sen kom det fram ett sjöodjur som kittlade mig till otaliga minuter utav skratt. Jag minns att när mamma jobbade natt fick vi ofta hamburgare och pommes frites på fredagskvällen. Det var underbart. När mamma jobbade dag så fick vi makaroner med hur mycket smör vi ville. Pappa brukade leka lejon med oss på lördagar, sovrummet var hans startplats och hallen var vårt bo. Jag var så stolt över min lekfarbror till pappa dessa stunder att jag helt glömde bort otrevligheterna runt omkring. Jag minns när vi på lördagar efter fotbollsträningen åkte till VOLVO (ja, volvo) och köpte godis för 2.95 hg!

Jag minns när mamma skulle lära mig att åka rullskridskor och hon stoppade en kudde innanför mina byxor för att jag inte skulle slå sönder rumpan. Jag minns när jag, mamma och min syster campade tillsammans med mormor och morfar. Det var så oerhört härligt, man kände sig fri och min barndom känns problemfri om jag bara tänker tillbaka på dessa minnen. Jag minns också när jag blev matchens lirare i en handbollsmatch och det fullkomligt lyste utav stolthet i mina föräldrars ögon.

Jag minns alla utlandsresor som min familj kämpade sig till att betala. En resa varje år. Thailand, thailand igen, marocko, tunisien, kreta, mallorca och turkiet är bara några utav dom ställen vi varit på. Såhär i efterhand kan jag känna att det var under våra utlandsresor vi kändes som en riktig familj. När vi var hemma var det inte samma känsla. Min pappa gjorde sig bäst med oss barn när han var ensam med oss och mamma var på jobbet, och mamma gjorde sig bäst med oss barn när hon var ensam med oss. Jag älskar båda mina föräldrar men utan att vara hård så är sanningen enkel: Vissa människor passar inte ihop och dom har båda två nu träffat fantastiska personer som tar fram deras rätta jag. Mamma har Micke vid sin sida, en fantastisk människa, och pappa har fina Marie, en alldeles fantastisk kvinna som jag håller varmt om hjärtat.


Jag kommer aldrig glömma när pappa sa åt oss att sätta oss på en DÖD haj/val/eller vad det nu var för att han ville fota oss i något land långt borta. Oj vad rädd jag var, men samtidigt var det spännande, för hajen var ju död? Jag kommer aldrig glömma hur stolt jag var över mig själv när pappa övertalat mig att åka Uppskjutet på Liseberg när jag var 12 år gammal. Jag glömmer aldrig när min mamma låg och solade i trädgården och hade råkat lägga sig på en aftonbladet-tidning. Efter det hade hon Aftonbladets logga insmetat på låret. Jag kommer heller aldrig glömma när min fina mor berättade för mig att hon aldrig mer skulle dricka alkohol och hur hon så fantastiskt fint klarade utav det sen. Finns ingen jag är så stolt över som min mamma.