Jag lägger nog ner bloggen. Har ingen ork och ska jobba hela veckan, och sen ska jag jobba hela sommaren utan semester. Så jag funderar på att skita i detta. Men den får vara kvar över helgen, men sen åker den i soplådan. BUMS.

Jag kanske ska berätta om flygresan? Flera som frågat. Ditvägen behöver vi inte prata om så mycket. Jag var rädd, jag grät när vi startade och jag grät när det blev skakigt, men efter 1,5 timme så blev jag relativt lugn. Hemvägen däremot, det är det värsta jag gjort. Det började med att jag sa att jag skulle svimma när jag gick på och en flygvärdinna frågade varför. Jag berättade att jag var rädd osv, så hon frågade vart jag skulle sitta så att hon kunde hålla lite koll. När vi startade grät jag som ett barn med kolik. Riktigt mycket. Jag grät inte med en massa ljud, men tårarna rann fortare än jag någonsin varit med om. När vi var påväg upp så kände jag verkligen att vi skulle falla tillbaka, och jag var så rädd att jag började andas häftigt och kände att jag skulle svimma. När bälteslampan släcktes efter många om och men fick snälla Fidde gå och hämta vatten till mig för att jag var så svimfärdig. Vattenflaskan skakade i min hand likt ett asplöv i vinden, och skakningarna satt kvar tills jag gick av planet. Jag skakade alltså konstant i 2 timmar och 40 minuter. När vi var uppe i luften så skakade det till rätt mycket ibland och flygvärdinnorna kom nästan alltid fram till mig och talade om varför det skakade. Dom talade om att det ibland kan skaka rejält mycket, och en annan flygvärdinna talade om att det en gång hade skakat så mycket att en tjej brutit benet som inte setat fast. Dock så talade hon även om att hon aldrig är rädd för att flygplanet ska gå sönder eller krascha när det skakar, utan att hon just bara var rädd för att någon skulle bli skadad och att det är därför man måste sitta fastspänd. Efter cirka en timme tyckte dom att jag behövde lite mat, så jag fick gratis mat eftersom jag inte beställt något. Fick även gratis dricka och dom erbjöd mig även gratis hörlurar till filmen. En annan flygvärdinna erbjöd mig att läsa hennes privata tidningar som hon tagit med. När vi skulle gå ner för landning var det väldigt dimmigt, så vi såg inget ljus alls när vi tittade ut. När kaptenen sagt att cabin crew skulle "take your seat for landing" så skakade det till ordentligt. Då kom en flygvärdinna fram och sa att det är precis så det blir när man kommer längre ner och det är lite dimmigt/blåsigt. Även Nisse, som satt bredvid mig, blev lite rädd vid landningen eftersom det skakade en del, och då blev jag ännu mer uppstirrad. När hjulen skulle sättas i marken så kändes det helt fel eftersom att han först landade på bara vänster hjul. Och när han bromsade in blev jag livrädd, för jag har aldrig tidigare varit med om någon som bromsat så oerhört hårt. När jag gick av planet sa flygvärdinnorna att dom hoppades se mig igen, och flera utav passagerarna frågade hur det var med mig. Jag sa när jag gick av planet att jag aldrig mer skulle flyga. Jag vet inte hur det blir med den saken. Jag har aldrig varit så rädd för något i hela mitt liv. ALDRIG.