Det finns ett program som heter Svenska hjältar. Och i det programmet tar dom fram 8 olika hjältar. Man får själv nominera och man får själv skriva en förklaring till varför. Jag hade nominerat ett par vardagshjältar. Mormor & Morfar, därför att...

Jag vet inte hur många gånger jag ringt min morfar mitt i natten eller mitt på dagen och varit ledsen. Jag har aldrig behövt be om hjälpen för att dom har alltid vetat om att jag behövt den. Det räckte med att dom hörde min röst när jag var ledsen så frågade morfar om han skulle hämta mig. Det är ungefär 2 mil till mormor och morfar, men det har aldrig spelat någon roll. När jag inte klarat utav att vara hemma har dom utan att ens tveka erbjudit mig att bo där. Jag har spenderat flera underbara sommrar hemma hos dom medans dom skjutsat och lämnat mig på fotbollsträningar 2,5 mil bort. Dom har aldrig klagat, aldrig sagt att det blivit för mycket eller sagt att dom vill vara ifred. Jag har alltid varit välkommen. Det är svårt för mig att skriva om min mormor och morfar, för att dom ligger mig så varmt om hjärtat. Dom är mina bästa vänner, och jag kan aldrig må dåligt hos dom. Dom accepterar mig för den person jag är, och dom har kunnat se igenom alla elakheter som ibland flugit ut mig och faktiskt sett den där duktiga och fina tjejen som funnits där. Missförstå mig rätt, jag har ALDRIG varit elakt direkt emot mormor eller morfar, men när dom sett mig få utbrott på min mamma eller syster under vissa perioder så har dom ändå hjälpt mig. Några gånger har dom uttryckt sin besvikelse när det gäller mitt beteende, och aldrig har något satt sig så hårt. Dessa människor som så osjälviskt hjälpt mig igenom de tuffaste åren jag varit med om har aldrig bett om något tillbaka. Och när jag ringer mormor nuförtiden så säger hon alltid "du är så söt som tänker på din gamla mormor". Herregud, jag skulle vilja ringa min mormor och min morfar varje dag. Jag har svårt att säga till dom att jag älskar dom därför att dom orden inte ens är i närheten utav vad jag verkligen känner. Det tåras i mina ögon nu, när jag skriver om detta. Utan dom i mitt liv vet jag inte var jag hade varit idag. Jag vet inte om dom förstår hur mycket dom förändrat mig. Det är nästan omöjligt för mig att förstå alla dessa känslor. Jag vet att många säger att dom har den bäst morfadern som finns, eller den snällaste mormodern som finns. Att hon bakar så goda bullar eller gör sån god mat osv. Min mormor och morfar ÄR dom bästa som finns, och inte tack vare maten dom gör (den är fruktansvärt god) utan tack vare deras personlighet och hjälpsamhet.

Min mormor och morfar är mina vardagshjältar därför att dom under en tid som borde varit en lugn tid för två pensionären tagit sig an en trotsig tonåring med familjeproblem. Dom är mina vardagshjältar därför att dom ständigt trott på mig, och alltid velat mitt bästa när många andra vikit undan. Dom är mina vardagshjältar därför att dom genom sin blotta närvaro kan få hela min värld att lysa upp. Dom är mina vardagshjältar därför att jag alltid kommer att minnas dom med ett leende på läpparna, så länge jag lever. Dom är mina vardagshjältar därför att när jag blir mormor kommer att kämpa hårt för att uppnå ens en liten del utav deras underbara sätt att vara.

Ni är mina vardagshjältar därför att ni gett mig mitt liv tillbaka flera gånger om.
Jag älskar er, mormor & morfar.
♥♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥