Jag har ett par avslöjande att dela med mig av. Några pinsamma och några sjukt bra. Jag grät precis när jag tittade på en youtube video där Justin Bieber tog upp ett av sina svenska fans på scenen och sjöng. Och ja, det är det här som är det pinsamma. Jag kollade på Sune i Grekland igår och tyckte att den var riktigt bra. Också lite pinsamt, kan jag tycka! ;) Däremot har jag kört bil en sisådär 4-5 mil idag. Inte alls pinsamt och det gick faktiskt ganska bra.. Men nu ska ni får höra.. TRUMVIRVVEL. Dududududududu...

 

JAG HAR INTE ÄTIT GODIS/FIKA/GLASS/YOU NAME IT PÅ 9 DAGAR. Förstår ni hur länge sedan det är något sånt hände mig? Började med Herbalife förra veckan och har gått ner över 2 kg. Nu är det bara 15-17 kilo kvar då! (jäklar vad jag lär kämpa men ingenting är ju omöjligt enligt Gunde Svan).

 

 

Bjuder på lite bilder på morsan för ovanlighetens skull. Är inne på fjärde dagen med Herbalife och det är kämpigt. Tänker på godis 24/7 (helt sjukt vad socker är farligt) men jag har inte fuskat hittills. Har ju 19 kg att bli av med så det är väl bara att kämpa och motstå alla frestelser som finns typ ÖVERALLT..

 

 

Fick en låååång kommentar av någon Carro som vill att jag ska ha frågestund igen, men med tanke på att jag nyss haft det och att hela kommentaren innehöll rätt mycket frågor så svarar jag på dem här, i ett inlägg, då det inte fanns någon blogg eller någon mailadress att svara till. Kanske att fler intresserar sig av svaren...

 

Min sambo är inte särskilt svartsjuk av sig, så jag har ingen direkt svartsjuka jag behöver hantera. Jag har tidigare varit väldigt svartsjuk, mycket på grund av att jag varit tillsammans med killar som inte alltid visat sig från sin bästa sida vilket har fått mig att bli väldigt osäker. Jag tror dock att det har blivit bättre sen vi fick barn, i alla fall känns det så för mig och jag hoppas att Johan känner lika. Även fast livet inte alltid är en dans på rosor så älskar vi varandra.

 

Jag vet inte hur länge jag ska vara mammaledig, jag har inte tagit ut så mycket mammadagar än utan det är Johan som har varit pappaledig. Nu ska jag ta ut fulla dagar ett tag framöver så får vi se senare, jag tror inte att jag kommer att behöva ta ut alla dagar i veckan. Jag hoppas dock på att börja plugga och/eller jobba senast i augusti nästa år, men jag söker redan nu alla jobb jag hittar som jag tror kan passa mig.

 

Vi kommer inte att betala så himla mycket mer i månaden för vårt hus än vad vi gör nu med lägenhet, lån och allting. Sen tjänar Johan ganska bra med pengar när han jobbar borta, vill inte gå in på exakt hur mycket han får ut varje månad men vi har tillsammans med banken gjort upp en kalkyl och pusslat hit och dit med en budget, och går man efter den kommer vi att klara oss kanon med pengar och ha pengar över till sparande osv.

 

Jag planerar att plugga och/eller försöka skaffa ett jobb ja, självklart. Vad jag sänder för signaler till mitt barn genom att inte ha körkort och gymnasieutbildning? Jadu, körkortet ska jag ta och planerar att ha det i min hand innan detta år är slut eller i början på nästa år. När det kommer till gymnasieutbildning så kommer jag berätta för Lowa vilket oerhört dumt beslut jag tog när jag valde att hoppa av gymnasiet, men att det var det som kändes bäst för mig just då för att jag mådde väldigt dåligt och hade det kämpigt med mig själv och min tillvaro. Jag hoppas och tror att Lowa inte ska behöva skämmas över mig, den jag är och de val jag har gjort, och jag anser inte att jag sänder några dåliga signaler pga mina tidigare val. Jag kommer att älska, ta hand om och skydda mitt barn tills den dag jag dör och jag kommer att lära henne att det är viktigt med utbildning och att det är viktigt att vara målmedveten och inte ge upp när något blir jobbigt. 

 

Jag hoppade av gymnasiet när jag var 17 år och sedan dess har jag gjort ganska mycket. 2006 i januari utbildade jag mig till Funkykidzinstruktör och under 2 år hade jag dans för barn på ett träningscenter här i Borlänge där jag även jobbade som barnpassare. Jag jobbade där tills mars 2008 då jag sålde min lägenhet och flyttade till Skåne, där jag bodde tillsammans med min dåvarande pojkvän. Även där undervisade jag barn i dans och arbetade som telefonförsäljare i en månad innan jag fick jobb på ett ålderdomshem och arbetade där i 1,5 år. 2009 i september flyttade jag hem igen och började i november 2009 arbeta som personlig assistent. Jag har hunnit med mycket och har inte bara legat hemma och tyckt synd om mig själv. 

 

Jag är väl medveten om att de val jag gjort i livet påverkar hur jag kan leva idag, men jag anser inte att mitt liv är kört i botten enbart för att jag saknar gymnasiebetyg. Jag får bara kämpa lite hårdare nu för att komma på rätt väg i livet, men som sagt, jag anser mig inte vara en sämre mamma eller förebild för det. Jag har gått igenom saker under min uppväxt som många inte ens kan föreställa sig, oerhört jobbiga händelser som gång på gång fått mitt liv i obalans. Jag har alltid rest mig igen och på något konstigt vis kunnat fortsätta mitt liv utan att totalt spåra ur, och det för mig är att vara en förebild om något. Jag kanske saknar kompetens på papperet men jag har mycket att lära och erbjuda Lowa som många mammor inte har. Jag är ett levande bevis på att "Efter regn kommer solsken".

 

 

 

Förlossningsdeprission.. Allting började nog den onsdagen vi kom hem från BB. Allt kändes så bra när vi kom hem, men bara någon timme senare brast jag i gråt utan att förstå varför. Babyblues, sa dem runtomkring mig. 3-dagarsgråten, det är jättevanligt och går över efter någon dag, fick jag höra. Dagarna gick jättebra, men kvällarna var jobbiga. Jag grät, grät och grät och kunde inte alls förstå vad som hände. "Det går över, det blir bättre" tänkte jag på lördagen, men sen kom söndagen..

Söndagskvällen blev RIKTIGT jobbig. Under lördagskvällen hade Johans mamma varit här en stund för jag grät så mycket. Jag låg i flera timmar i soffan och grät hysteriskt. Söndagsmorgonen började bra men kvällen kom och då kom tårarna.  Dom bara forsade ut och jag kände mig som världens mest olyckliga tjej. Det enda som fick mig att stå ut var tanken på att vi skulle till BVC tidigt nästa morgon, för där kunde jag få prata ut, bryta ihop, berätta och gråta framför någon som kanske kunde ge mig en förklaring på vad som faktiskt höll på att hända, för själv förstod jag ingenting.

 

När vi vaknade på måndagsmorgonen grät Lowa och jag fick panik. Jag gick runt runt i lägenheten med hjärtat i halsropen och sa åt Johan att "gör vad som helst bara hon är tyst, jag orkar inte".. Det kändes som om någon satt på mitt bröst, det kröp i hela kroppen på mig och jag minns att jag sa till Johan "Snälla hjälp mig innan jag hoppar ut genom fönstret". Jag grät av rädsla, panik och ångest, men också för att jag var orolig. Orolig över hur jag faktiskt kände. "Såhär kan jag ju inte känna, det är ju min fina lilla dotter som ligger här och alla har ju pratat om vilka oerhörd kärlek som väller över en när man får barn?". Jag kände inte den kärleken, jag upplevde bara panik, ångest och sorg. Känslan jag hade i kroppen, att jag bara ville springa iväg från allt, fick mig att må ännu sämre.

 

När vi kom till BVC fick jag akut komma in till en psykolog där. Hon pratade med mig ett tag och sa sedan att hon omöjligt kunde hjälpa mig bara genom samtal, så jag slussades vidare till öppen-psykiatrin i Säter. Ja, jag vet hur ni tänker.. Psyk, dårhus? Jag tänkte likadant, först, men jag har helt och hållet ändrat uppfattning, mina förutfattade meningar om sådana ställen är helt borta, för det var ett väldigt bra ställe. När jag kom dit och fick prata med läkare bestämdes det att jag var i för dåligt skick för att åka hem, så jag blev inlagd på avdelning 93 på måndagen. Lowa fick inte sova kvar, och när Johan, Lowa och hans mamma åkte hem kände jag både smärta och lättnad. En sida av mig tänkte att jag inte ville vara utan mitt barn, och andra sidan av mig tänkte att jag var en värdelös mamma som inte älskade mitt barn, och därför förtjänade jag att vara där. Ensam.

 

I tre nätter var jag där. Mobiltelefon fick man inte ha, den låg inlåst i ett skåp. Ville man ringa fick man be någon låsa upp och sedan fick man sitta i ett samtalsrum med sin telefon, för att sedan låsa in den igen så fort man var klar. Jag var så ledsen och arg på mig själv som lämnat Johan själv hemma, jag hade så dåligt samvete. Johan fick dock fantastisk hjälp av sin underbara mamma. Johans familj har varit ett sånt oerhört stort stöd under den här tiden, vilket känns helt fantastiskt bra. Likaså min familj. Jag har inte behövt vara ensam om dagarna, utan jag har fått besök varje dag.

 

I torsdags fick jag åka hem på permission och jag är fortfarande hemma. Ska åka tillbaka till avdelningen imorgon och sova där tills på måndag. Då ska jag träffa läkarna igen och diskutera hur/om vi ska gå vidare, eller om jag anses må så bra nu att jag kan bli utskriven.

 

Jag mår bättre nu, det gör jag, men det är fortfarande jobbigt. Jag gråter en del på kvällarna, men ångesten/paniken har lättat. Jag äter antideprissiv medicin nu som jag tror hjälpt mig bra. Jag älskar min dotter och tycker att hon är fantastisk. Jag skäms inte över det som hänt mig även fast jag tycker det är fruktansvärt. Att inte känna den här direkta kärleken till sitt barn kan få en att fundera och analysera tills man blir knäpp. Alla pratar om hur gulligull det är när man får sin bebis, men INGEN pratar om hur det faktiskt kan vara. Ingen har pratat med mig om babyblues, förlossningsdeprission eller hur man kan må efter en förlossning. Sådant tycker jag att MVC och BVC borde prata mer om, så att man inte behöver känna sig så jäkla värdelös över att man inte svävar på rosa moln.

 

För det är ingenting att skämmas över, även fast jag gjort det själv och förstår varför man gör det. Jag förstår att man skäms så mycket att man inte vågar be om hjälp, men snälla ni, om någon upplevt det jag upplevt, då har jag bara en sak att säga: BE om hjälp. Det är så värt det i slutändan. Nu ska jag bara njuta av Lowa och ta en dag i taget. Jag tänker tillåta mig själv att må dåligt de dagar allting är nattsvart. Jag tänker inte skämmas över det som hänt mig.

 

Och jag tänker älska lilla Lowa tills den dag jag inte längre finns. Det tog lite längre tid för oss att komma varandra nära, men nu så, nu är vi på väg. Det finns inte någon som kan få mig att vilja kämpa så starkt för något som lilla Lowa, för det finns ingen tvivel om att jag älskar henne mer än något annat ♥

 

NU är jag asglad och tänker vara det ett tag. Ett gott tecken på allt är att lilltösen i magen började sparka mig ordentligt när jag gick ut från mötet. Hon gillade nog sin mammas leende på läpparna ♥ Om huvudvärken kunde försvinna skulle allt vara toppen (inbillar mig att det beror på cystan i huvudet och det skrämmer mig)

Dagens godaste: Kan vara den snickers som ligger här, inte vågat smaka.Dagens bästa: Min tröja, jag älskar den.

Dagens äckligaste: De gamla pizzaresterna i kylen, luktar pyton. Dagens roligaste: Har inte hänt något kul alls.

Jag kom precis hem från gymmet. Tänkte uppdatera er lite hur det går för mig. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv de senaste åren att "Nu får det fan vara nog, rör på dig din jävla latmask" eller "Nu ska jag fan sluta äta godis". Jag har sagt det så många gånger och svikit mig själv så många gånger att jag intalat mig att det inte går. Nu har jag dock ändrat mig. Sedan den 17 juli har jag ätit godis 3 ggr. Och då snackar vi inte  1 kg per gång. Nej, två av gångerna åt jag en sån där pytteliten marabou, ni vet dom minsta, på typ 50 gram, och den senaste gången åt jag lite lösgodis. Thats it. Och jag är faktiskt sjukt stolt över mig själv.

Jag har också försökt att börja äta lite mer regelbundet, börjat med frukost osv. Den här tjejen har nämligen inte ätit frukost sedan någon gång på gymnasiet, och då skämtar jag inte. Jag hatar frukost. Men, nu när jag väl har börjat så gillar jag faktiskt frukost, om jag inte behöver äta så jäkla mkt på morgonen, för det hatar jag.

Och så har jag börjat röra på mig. REGELBUNDET. Och jag tycker faktiskt att det är kul. Ni som inte tränar och vill träna, och funderar på att börja på gym. Om ni precis som jag tycker att det är ASTRÅKIGT, börja gå på jympa på Friskis & Svettis istället. Jag trivs som fisken i vattnet där därför att alla jympaledare är så sjukt medryckande att man inte kan göra annat än att ge gärnet.

Den här veckan har jag, hittills, tränat detta; På tisdagen gjorde jag två jympapass, ett medelpass och ett baspass. På onsdagen blev det först 5 kilometers barnvagnspromenad och sedan gick jag på ett medelpass på friskis, det var hur kul som helst, roligaste passet hittills. Idag har jag sprungit 5 km på gymmet. Jag ska förmodligen gå på ett pass på fredag också.

Mitt tips till er som tror att ni inte kan är helt enkelt att titta på mig, haha. Jag är så jävla lat och jag älskar godis, men jag har lyckats börja ta mig till träningsstället därför att jag faktiskt hittat något som jag tycker är kul, och jag har börjat undvika godiset därför att jag faktiskt börjat tro på mig själv, att jag kan. Sätt inte upp några regler där ni intalar er själv "Det här får jag inte göra eller äta". Sätt helt enkelt upp ett mål som lyder "Det här ska jag göra och äta för att må bra" Man blir så mycket lyckligare när man inser att man gör alla de här sakerna för att själv må bra, istället för att få känslan av att man svikit sig själv om man någon gång bryter mot en regel man själv satt upp. Det viktigaste är att vi mår bra, och att vi äter det vi äter i rätt mängd, eller hur? Sen spelar det inte så stor roll om du råkar äta lite choklad eller lite glass för mycket. Det enda du behöver göra åt det är att röra på dig lite extra, för att MÅ BRA.

Såhär ligger det till, mina kära läsare. Igår klippte jag av mig håret. Inte allt hår, men rätt mycket. Jag var så fruktansvärt trött på mitt uppklippta hår som jag haft sedan nittonhundrafrusitfast. Det längsta var rätt långt medans det kortaste var rätt kort, det växte aldrig och blev långt i samma längd, om ni förstår? Så jag klippte av det till det kortaste hår jag hade, så att allt blev jämt. Så nu ska jag spara uuut det. Jag trivs inte i kort hår. (har min hårförlängning gömd någonstans, om det krisar)

Vad tycker ni?

Är ni som mig? Hatar ni att gå utan smink? Jag älskar att gå utan smink när jag är själv, eller med mina närmsta vänner, men när jag ska gå någonstans känner jag mig alltid väldigt obekväm om jag är utan smink. Det spelar ingen roll om det är till affären eller på fest, jag känner mig osäker som bara den utan sminket. Man gömmer sig så bra bakom det. Nu menar jag inte att jag aldrig går utanför dörren utan smink, för tro mig, det händer ofta. Dock, för att vara helt ärlig, så gör det lite ont i hjärtat när jag gör det. Man blir ju lite orolig när man funderar på vem/vilka man kan stöta på. Och då börjar jag fundera; Hur fan fungerar man egentligen?

Så, jag tänker vara osminkad fram tills helgen. På torsdag kommer Johan hem, räknas det som helg? Haha! Alltså, tro mig, jag har stora problem att visa mig utan smink för pojkvänner, det brukar ta tid. Johan har dock redan, efter cirkus en månad, sett mig utan smink. Kanske jag också håller på att växa upp? Jag kommer ihåg den gången jag gick upp 1 timme innan min pojkvän (detta var 3-4 år sedan) och sminkade mig, för att sedan gå och lägga mig och vakna upp en stund senare och tro att han ska tänka att "Åh vad snygg hon är fast hon precis har vaknat". Patetiskt, fånigt, skrattretande. Ikväll ska jag jobba, utan smink, jag bara SKA. Who´s with me?

Tänker ni likadant? Gömmer ni er bakom sminket eller klarar ni utav att skippa det?
Eller speglar era vackra insidor, som ni så ofta visar upp för mig här, hur vackra ni är på utsidan? ♥

Osminkad och obekväm.
Osminkad och bekväm som fan.

♦ .. "vanliga" människor som når framgång väldigt snabbt och blir alldeles för malliga alldeles för snabbt. Alltså, det är självklart att vara stolt över sig själv och vad man åstadkommit, men det är skillnad på att peppa sig själv och att lyfta sig själv till skyarna. Absolut, det är jättekul att höra om vad du åstadkommit, men när det blir det enda som pratas om kan det lätt bli tröttsamt. Vi vanliga dödliga finns fortfarnde och vi kan behöva prata utav oss vi också. Det finns viktigare saker än smycken och kläder.

♦ .. att alla serier har uppehåll samtidigt så att man i ren panik letar efter filmer man egentligen inte vill se men som kan förgylla alla sömnlösa nätter. Herregud vad mycket skit det finns?! 90210, One Tree Hill, Criminal Minds, Pretty Little Liars, Desperate Fruarna - kom tillbaka till mig?! Nu tack! Jag blir galen snart och då ansvarar jag inte för vad som händer.

♦ ..saknad man inte kan hantera eller kontrollera. Det är jäkligt skönt att sakna ibland, men ibland är det sjukt jobbigt. speciellt om någon totalt fuckar upp ens planer angående huruvida man ska och inte ska känna ♥

Sen stör jag mig på att min touchtelefon bildar egna ord i ett sms innan jag får bestämma vilket ord jag vill ha - jag stör mig på att min systers bebis verkar ha fastnat där inne och inte vill titta ut - jag stör mig på att egoina skrev att man är dum i huvudet om man har banan i tacos - men mest av allt stör jag mig på att jag tillåter mig själv att störa mig på såhär mycket.

Tydligen är jag en rätt konstig person, har jag fått höra. Udda, störd, ni vet? Men det är i mina ögon inget negativt. Men så udda kan jag väl inte vara? Någon måste väl vara som mig? Eller hur? Det här är tydligen BARA jag som gör, säger "nån" ;) Jag tvivlar:

- Bara jag som hellre stressar än tar det lugnt? Om jag ska gå på en fest tillexempel, då klarar inte jag av att göra mig iordning långt innan. Jag går och gör mig iordning så att jag kan gå direkt när jag är klar. Hatar att bara sitta och vänta ut tiden.

- Tydligen är det BARA jag som har en ordentlig fobi för hälsenor. Ordet hälsena, att se en hälsena, att känna på en hälsena. Att vara rädd för att mina hälsena ska gå av. Att nämna hälsena som "du vet vad" istället för just ordet. Kom igen, nån mer?

- Det är tydligen BARA jag som säger Fanta Erotiska frukter istället för Fanta Exotiska frukter, och det är tydligen bara jag som tycker att smält smör luktar urin (kom igen nu, det gör det faktiskt). Det är därför jag hatar smält smör!!

(Ni får gärna fortsätta rösta HÄR. Skriv bara Novembersara i en kommentar)

Okaaaj, jag kan ha tagit reda på en sak som jag hoppas bara har hänt mig.
Annars tycker jag synd om er, haha. Detta var hemskt för mig, när jag var liten ↓

Mitt första och enda husdjur, Kaninen Kolan, dog när jag var runt 13 och frös till is i sin bur. När vi hittade henne morgonen efter och ville begrava henne på vår bakgård var marken för hård för att gräva i. Detta ledde till att mamma la Kolan i en glasskartong ute i garaget i vår stora frys. 2 veckor senare var jag dödligt sugen på glass och gick glad i hågen in i utefrysen för att leta. Gissa om jag blev rädd och förfärad när jag öppnade fel glasskartong och hittad min frusna kanin i en obeskrivlig ställning.

Jag känner på mig att ni just nu sitter och tänker; "Jag undrar hur Novembersara såg ut år 2004". Jag kan ju inte göra er besvikna, så här kommer den nakna sanningen! Så, vad hände egentligen år 2004? År 2004 var året då jag poppade örona trasiga med musik som stavades DARIN, då jag dregglade väggarna till vattenskador på grund av alla mina Darin-affischer..År 2004 var året jag var fett cool med mitt färgade underhår, och 2004 var även året jag krockade med ett rådjur, på cykel (jag cyklade alltså, inte rådjuret). År 2004 var tydligen det år man lånade jackor utav varandra 24/7, eftersom jag har olika jackor på typ alla bilder. År 2004 var också det år jag började gymnasiet en gång till, och hoppade av, en gång till, allt på samma år. År 2004 var också det år jag var tvungen att bo ensam för första gången. År 2004 var det år jag hade en pojkvän jag skämdes för därför att han var född 1988 och jag 1987. År 2004 var det år jag spydde i denna pojkväns säng efter att vi varit tillsammans en vecka. Man kan väl säga att år 2004 inte behöver kommas ihåg..Vad säger ni, är jag lik mig? ;)

Innan ni börjar läsa frågorna; Är jag DEN ENDA som säger Fanta Erotiska frukter iställer för Exotiska? :p
(en fråga till, är det intressant med listor (har inte gjort nån på hundra år) eller ska jag skita i det?)

Om du fick ändra något på både din insida och din utsida, vad skulle det vara?
- Oj, jag skulle kunna ge ett jättelångt svar på detta. Om vi börjar med insidan..Jag hade velat ändra på det faktum att jag är så rädd för allt. Att jag är orolig hela tiden. Jag hade velat vara en sån som bara kastar mig ut bland nya äventyr utan att tänka efter. Utsidan..Jag hade velat vara lite mindre, jag hade velat ha naturligt långt hår och jag hade velat ha bort mina celluliter.

Om du fick välja en kändis som du skulle se ut som, vem skulle du välja?
- Detta är ju också rätt svårt. Utan att tänka efter skulle jag välja Megan Fox för att jag tycker hon är sjukt snygg och sexig. Men om man skulle välja någon efter hela paketet, lycka, pengar, fame, utsida, insida.. Så hade jag nog valt Nichole Richie, därför att hon har gått från att vara någon slags hackkyckling till att bli en ordentlig stilikon med fina barn, fin utsida och fin insida.

Skulle du kunna vara tillsammans med en kille bara för hans pengar?
- Haha, jag skulle vilja säga nej direkt. Men alltså.. Inte BARA för hans pengar. Men om jag var tillsammans med en kille när jag är typ 60 år och han tar hand om mig på ett bra sätt och har pengar, då kanske jag skulle stanna kvar även fast jag tröttnat. Men nu, när jag är 23, skulle jag aldrig kunna vara tillsammans med en kille BARA för pengar. Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att det skulle vara en fin fördel om han hade pengar. Men hellre en fin och trygg insida än en tjock och trygg en plånbok.

Skulle du tycka att det var pinsamt att ha en ful pojkvän?
- När jag var 17 var jag tillsammans med en kille som var född 1988, alltså ett år efter mig. Han var född 4 januari så jag sa aldrig att han var ett år yngre, eftersom jag är född 16 november. Jag sa bara: "Han fyller 1 månad efter mig". Jag skämdes för att han var yngre. I den åldern hade jag absolut skämts om min pojkvän var ful. Men jag tänker att nu skulle jag inte vara tillsammans med någon som är ful. För även om hela världen betraktar killen som ful så är det ju något hos honom som fått mig att falla, och då är han i mina ögon inte ful, och då förstår jag inte vad jag skulle behöva skämmas över. Blir man kär så blir man ♥

Hånglar du hellre med en snygg tjej än med en ful kille?
- JA, det gör jag. Haha! Nej, men allvarligt. Svaret är ja. Med det sagt menar jag inte att jag går runt och hånglar med varje tjej som är snygg. Men om jag måste välja väljer jag hellre Megan Fox än Robert Pattinson, för att ta ett exempel ;)

Skulle du våga gå runt med hår under armarna?
- HAHA! Neej!! Hår är min fobi (en utav dem) Jag HATAR hår. Jag rakar till och med mina armar och mina lår. Är jag ensam om det? Inte för att jag har massa hår, det syns knappt, men jag hatar det. Allt och lite till ska bort innan jag är nöjd!

Om du skulle vara en känd bloggare, vilken?
- Jag skulle ALDRIG vilja vara eller umgås med Paow, Kissie eller Dessie därför att dom är "kända" för absolut ingenting. Otrohet, silikontuttar, orgier, alkohol och minimalt med kläder har väl fått dom kända? Tyra har ett rätt coolt jobb, älskar hennes smycken och hennes look! Kenza har en grymt snygg pojkvän och hon verkar ha ett bra liv med genuina vänner. Blondinbella har alldeles för mycket att göra, så nej tack. Jag hade valt Kenza eller Tyra tror jag. Eventuellt Angelica Blick, så grym klädstil hon har!

Hur mycket skulle du vilja väga?
- Jag vill inte vara någon pinnsmal tändsticka, men min "idealvikt" ligger på runt 69 kg tror jag. Innan jag flyttade till Skåne 2008 vägde jag 69 kilo. När jag kom hem därifrån i slutet utav 2009 vägde jag 79,9 (!!!!) kg. Nu väger jag ca 74 kg och det kan jag tala om utan att skämmas. Är ca 1,73 lång. Hade gärna hamnat precis under 70-strecket för att vara helnöjd. Men hellre lite för mycket att ta på än bara kött, ben eller ingenting alls, eller hur? :) Sen vill jag bygga mer muskler, så nödvändigtvis behöver jag inte väga mindre, utan istället byta ut överflödigt fett mot muskler!

Skakar din rumpa när du går?
- HAHA, JA! Det gör den. Om jag inte har något tajt över gumpen så studsar den allt lite ♥

Har du någonsin velat dö?
- Jag tror att många utav oss tänkt tanken: "Åh, jag vill bara dö", utan att egentligen tänka på det. Ibland säger vi det högt i ren frustration, därför att vi är arga, besvikna eller ledsna. Jag har gjort det. Men i ärlighetens namn har jag nog på riktigt bara velat försvinna från denna jorden en gång i mitt liv. Där vill jag inte hamna igen, det var en riktigt jobbig tid att ta sig igenom.

Tillsist vill jag att vintern byts ut mot sommar och att iskalla tår byts ut mot iskalla isbitar i citronsaft.

Har ni också en fulsida? Jag har en. Min vänstra sida, alltså om ni tittar på mig blir det den högra, är min fulsida. Jag vrider alltid min högra sida så att den syns på kort (er vänstra som ni ser mig) när det är någon som fotar. Jag försöker att då och då ta kort på min vänstra sida, men det är jobbigt. Hata fulsidor?! :P Jag tycker heller inte om mitt ansikte rakt framifrån, men det kanske man inte kan kalla fulsida? Nej, höger sida gäller för mig.

Fattar ni? Vad gäller för er?
Ni har väl också en fin/ful sida?

Fulsida (min vänstra sida, höger som ni ser mig)
Första bilden är ju tagen i spegeln.. Är det så ni ser mig? GAH!


Min raktframifrån-sida. Haha, en ogilla sida.



Min gilla-sida (min högra sida som ni ser som vänster, hihi).

Ni som läst min blogg länge vet att min uppväxt inte varit någon dans på rosor. Att jag många gånger gråtit mig till sömns som litet barn och att jag många gånger varit riktigt rädd över hur läget ska se ut när jag kommer hem. Jag vill inte gå in på detaljer för att det förflutna vill jag lämna bakom mig nu, och enbart fokusera på det som är bra. Och det som varit bra. För trots alla hemskheter jag sett/gjort/hört när jag var liten så finns det fina minnen inom mig.

Jag har många minnen som är favoriter. Jag kan absolut säga att träffen med Spice Girls är ett favoritminne, att jag älskar att minnas känslan jag kände när jag fick min första egna mobil. Men det där känns för materiellt och för ytligt för att vara viktigt för mig då min barndom ofta speglades utav jobbiga saker. Därför kanske mina minnen för er uppfattas som väldigt enkla, tråkiga och onödiga minnen, men för mig är det dessa minnen som fått mig att orka kämpa vidare när jag som liten/ung ibland ville ge upp.

Jag minns när pappa lekte "det stormar på havet" med oss på lördagsmorgnarna, ofta när mamma inte var hemma då hon jobbade natt. Vi satt mellan hans knän i sängen, och han gungade på knäna och pratade med lugn röst: "Det är lugnt på havet idag, solen skiner". Ju mer han gungade desto fortare gick det och det hela slutade med att han sa "Det blåser upp till storm" och sen kom det fram ett sjöodjur som kittlade mig till otaliga minuter utav skratt. Jag minns att när mamma jobbade natt fick vi ofta hamburgare och pommes frites på fredagskvällen. Det var underbart. När mamma jobbade dag så fick vi makaroner med hur mycket smör vi ville. Pappa brukade leka lejon med oss på lördagar, sovrummet var hans startplats och hallen var vårt bo. Jag var så stolt över min lekfarbror till pappa dessa stunder att jag helt glömde bort otrevligheterna runt omkring. Jag minns när vi på lördagar efter fotbollsträningen åkte till VOLVO (ja, volvo) och köpte godis för 2.95 hg!

Jag minns när mamma skulle lära mig att åka rullskridskor och hon stoppade en kudde innanför mina byxor för att jag inte skulle slå sönder rumpan. Jag minns när jag, mamma och min syster campade tillsammans med mormor och morfar. Det var så oerhört härligt, man kände sig fri och min barndom känns problemfri om jag bara tänker tillbaka på dessa minnen. Jag minns också när jag blev matchens lirare i en handbollsmatch och det fullkomligt lyste utav stolthet i mina föräldrars ögon.

Jag minns alla utlandsresor som min familj kämpade sig till att betala. En resa varje år. Thailand, thailand igen, marocko, tunisien, kreta, mallorca och turkiet är bara några utav dom ställen vi varit på. Såhär i efterhand kan jag känna att det var under våra utlandsresor vi kändes som en riktig familj. När vi var hemma var det inte samma känsla. Min pappa gjorde sig bäst med oss barn när han var ensam med oss och mamma var på jobbet, och mamma gjorde sig bäst med oss barn när hon var ensam med oss. Jag älskar båda mina föräldrar men utan att vara hård så är sanningen enkel: Vissa människor passar inte ihop och dom har båda två nu träffat fantastiska personer som tar fram deras rätta jag. Mamma har Micke vid sin sida, en fantastisk människa, och pappa har fina Marie, en alldeles fantastisk kvinna som jag håller varmt om hjärtat.


Jag kommer aldrig glömma när pappa sa åt oss att sätta oss på en DÖD haj/val/eller vad det nu var för att han ville fota oss i något land långt borta. Oj vad rädd jag var, men samtidigt var det spännande, för hajen var ju död? Jag kommer aldrig glömma hur stolt jag var över mig själv när pappa övertalat mig att åka Uppskjutet på Liseberg när jag var 12 år gammal. Jag glömmer aldrig när min mamma låg och solade i trädgården och hade råkat lägga sig på en aftonbladet-tidning. Efter det hade hon Aftonbladets logga insmetat på låret. Jag kommer heller aldrig glömma när min fina mor berättade för mig att hon aldrig mer skulle dricka alkohol och hur hon så fantastiskt fint klarade utav det sen. Finns ingen jag är så stolt över som min mamma.

Jag letar efter likasinnade. Så om någon känner igen sig på alla/någon utav punkterna får ni mer än gärna ansöka om att bli min bästa vän. Jag tvivlar starkt på att någon kommer att vara som jag (och det är inte bra att vara som jag så då har ni tuur) Man ska bjuda på sig själv tycker jag, så jag hoppas inte jag förlorar alla bloggläsare nu när jag outar mitt inre freak! Men ni vet hur dom sjunger: Dont you wish your girlfriend was a freak like me ;)

ÄR JAG KONSTIG OM..
(jag har aldrig sagt att jag är normal)

..Jag alltid skriver 8, 17, 26, 35 eller 44 ord i ett sms?

..Jag har kilovis med ketchup (måste vara heinz) på alla pastarätter (har det även på kyckling och kött?)

..Jag åt mask som liten, stoppade mördarsniglar i grannarnas brevlådor och smetade in chokladbollssmet i folks avgasrör?

..Jag tycker att köttfärs är den ingrediens i tacos som är äckligast och mest onödig att ha med, och att jag istället tycker att BANAN, majs, tomat, salsa, ost, nachochips och ranchdipp är det som krävs för att tacos ska vara just tacos?

..Jag gömmer mig under kudden när jag vet att det ska komma ett gulligt/pinsamt/svårt sms därför att jag inte vågar läsa, och att det hela, oftast efter en lååång stund, slutar med att jag ringer någon som får vara närvarande via telefon när jag ska läsa smset?

..Jag har väldigt lätt för att "kära ner mig" i offentliga rätt töntiga personer såsom Idol-deltagare, killar i ensamma mamma söker, boys in other dokusåpor and so on (speciellt dom som är unga, sööööta och ser ut som alla andra).

..Jag är så rädd för att flyga att jag sitter och hyperventilerar och spänner varje muskel i kroppen under hela flygresan. När vi lyfter gråter jag så mycket (ljudlösa tårar) att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag upplever varje gång en känsla jag aldrig någonsin tidigare upplevt, då det känns som om jag är utanför min kropp och inte kan kontrollera mig ett dugg.

..Jag ofta börjar gråta när jag ser lite större (tjocka) människor ensamma i en butik med vagnen full i onyttigheter. Jag får en bild framför mig där jag ser denna man/kvinna sitta ensam och olycklig och trycka i sig allt han/hon precis köpt. Ensamma människor gör mig alltid jäkligt ledsen och jag gråter när jag ser olycka framför mig.

..Jag är så fruktansvärt rädd för mina egna, och andras, hälsenor. Jag tror på allvar att den ska gå av varje gång jag har ont, och alltid om jag får ont där stannar jag och står still, vad jag än gör och var jag än är. Varja kväll när jag ska sova gör det ont (vet inte om jag hittar på eller om det är på riktigt). Jag tror utav någon anledning att det blir bättre om jag har massa strumpor på fötterna, så det har jag, för det mesta. Gör det ont nedanför knät så tror jag på en gång att det är sammankopplat med hälsenan. Kramp i vaden, värk i tån, ont i trampdynan, what ever. Det är hälsenan som är problemet. Oftast nämner jag den inte ens vid namn. Jag säger: "Jag har ont du vet var". Ungefär som i Harry Potter där Voldemort omnämns som "Du vet vem". Min hälsena är min akilleshäl. Och skulle den någon gång gå av (nej nej nej det är klart den inte gör det) så skulle jag aldrig mer våga gå igen.

Åh, kommer ni ihåg att jag skrev förut att jag hade något att berätta som jag inte fick berätta än? Det är sååå sjukt jävla spännande och jag är så jäkla glad! Jag har en storasyster, en fin vacker Sofia som fyller 26 år den 19 mars. Den 20 mars, om det går enligt planerna, ska hon bli mamma för första gången. JAG SKA BLI MOSTER. Jag tror inte att ni förstår hur kul det här är. Jag älskar dom små liven som kommer till världen men jag har aldrig haft något "litet liv" i mitt liv, eller jag har ju finaste lille Kevin, men jag tänker på i min släkt! Så jag är så glad man kan bli! Jag är nog minst lika glad som syrran! Hon kommer bli en sån fin mamma och hennes sambo Anders kommer att bli en sån bra pappa!

Ni förstår inte hur glad jag är. Någon gång i mars (eller kanske tidigare/senare) ska jag bli MOSTER. Mamma ska bli mormor för första gången och Pappa ska bli morfar för första gången. Mormor och morfar ska bli gammelmormor & gammelmorfar för första gången och farmor ska bli gammelfarmor för första gången. Det är inga mer syskon i vår skara än jag och Sofia, så jag kommer bli denna knodds enda moster! Det är så stort. Jag kommer ha så mycket kärlek att ge till det här barnet. Jag vet att jag kan framstå som flummig och väldigt oansvarig ibland, men när det kommer till barn, deras säkerhet och den kärlek dom behöver så har jag koll! Åh, jag är så glad. Min älskade syster ska bli mamma. Jag ska bli moster!

Jag och min syster, som vuxna och som små!

Ni minns att jag berättat att jag varit med i Ordjakten va? Jag har försökt att få in det på youtube (från VHSband) och efter lite hjälp utav mamma och Johan så har vi nu lyckats! Dock så är orden och halva mitt huvud bortklippta, eller det blev så när vi la in det på youtube! Men iallafall, detta är bättre än ingenting alls! Jag såg lite ut som en köttbullskanin när jag var liten, eller hur? HAHA! Älskar dom knubbiga kinderna!

Totalt är det cirka 18 minuter, en eftersom man inte ser ljudet så kan ni kika efter cirka 5 minuter på första klippet, då ser man mig i närbild som mest när jag provar mina kunskaper i Korsordet! Så spola fram tills fem minuter har gått i klippet, om ni vill se ordentligt

Har ni varit med i något tv-program någon gång?

Här är del 2! Jag går till finalen och vinner pengar som jag delar med min kompis! Om ni inte orkar se semifinalen (man ser inte orden där) så ta er fram cirka 7 minuter i klippet, där börjar finalen! Jag kan tala om en sak, om det är så att man verkar värdelös och kass i TV så kan det bero på att man är SJUUUUUUUKT nervös, för tro mig, det var jag! Well, här kommer del 2. Enjoy.