Åh, vår älskade lilla gosbebis, som jag älskar dig. Tänk att hon faktiskt är vår? Finaste lilla Lowa är faktiskt min. Och Johans. Tillsammans har vi skapat det finaste lilla livet i världen, och hon är vår att behålla, vår att älska och vår att ta hand om fram tills att vi lämnar denna jord. Jag kan inte tänka mig hur livet såg ut innan henne därför att jag aldrig någonsin vill uppleva ett liv utan henne. Hon är det finaste jag sett och jag älskar henne så mycket att jag med ord omöjligt kan beskriva hur jag känner för henne. Hur lycklig hon gör mig, hur livet har fått en helt ny mening sen hon kom till oss och hur jag skulle göra allt för henne.

 

1 september 2011 fick jag reda på att hon skulle komma till oss. Då visste vi inte vem hon var, vi visste inte att hon var just en flicka och vi visste inte hur hon skulle se ut. I 9 månader har vi gått runt och längtat, känt efter, funderat och grubblat över hur allt skulle bli när hon kom. Och så kom hon till oss, och allting vändes upp och ner och det värsta jag varit med om hände. Min förlossningsdepression var hemsk och jag önskar inte ens min värsta fiende att få uppleva något liknande. Men jag fick hjälp, fantastiskt fin hjälp och efter några veckor så kunde jag se på Lowa med rätt ögon. Och nu kan jag inte ta ögonen ifrån henne. Jag är så fantastiskt glad för att detta lilla liv entrat vårt liv. Åh, det är så fascinerande att hon legat i min mage, att jag med all kraft jag kunde hitta har fött fram detta fantastiska barn. Det är nästan så att jag vill göra det igen, NU, för att det är en sån otrolig mäktig känsla. Att bära på ett barn, att föda ett barn.. Hur j-vla ont det än gör så är det så sjukt fantastiskt och häftigt. Jag kan faktiskt sitta och längta tillbaka till min förlossning och önska att jag kunde tagit in alla känslor lite bättre.

 

Jag älskar dig, finaste Lowa. Nu och för alltid ♥