Åh, jag vet inte ens hur jag ska börja förklara lugnet och känslan som infinner sig inom mig i denna stund. Det känns bara så himla bra, och det känns så skönt att veta att allt är okej, efter alla dessa veckor av ständig oro. Ibland kan jag tycka att jag är löjlig, och jag är rädd att människor inte ska förstå. Jag är rädd att folk ska tänka "Nu får hon lugna ner sig, vad fjantig hon är, vem kan ens vara sådär glad över ett litet foster som inte finns än?". Jag hoppas inte ni känner så, eller tänker så. För hur alla andra än har tagit den här nyheten så har jag känt en förvånansvärt stor och mäktig kärlek för det som finns inom mig, från första början.

Ni som läst min blogg vet att jag skulle göra ett ultraljud idag, ett tidigt sådant. Gjorde ett i vecka 6, och jag är nu i vecka 12 (eller snart, beroende på hur man räknar). Jag var så himla nervös innan jag la mig ner i den där stolen idag, den obehagliga gynekolog-stolen. Tjejen som skulle utföra kontrollen var hur gullig som helst och nästan på en gång sa hon "Där ser jag hjärtat". Behöver jag ens säga hur jag kände där? Det fanns faktiskt ett hjärtslag, den lilla fina, efterlängtade krabat inuti mig levde fortfarande. Och sen då? Jo, sen fick jag se två armar, två ben och ett huvud. Och den lilla låg inte still. Den sprattlade på hejvilt och ja, hur ska jag beskriva känslan? Att man ens kan se något så bra, på en skärm, när något är så litet och skört. Nu längtar jag ännu mer ♥