Jag önskar att jag kunde. Jag önskar att jag kunde precis som förut. Jag vill uppleva dom där dagarna då fingrarna studsade på tangenterna och jag var tvungen att hejda mig för att ord och bokstäver bara vällde ur mig i en fart jag inte kunde kontrollera. Jag vet inte var mina tankar är just nu, men jag har helt och hållet sluta skriva, känns det som. Jag vill uppleva den där fantastiska känslan utav inspiration som jag så många gånger tidigare upplevt och älskat. Jag vill kunna skriva precis som förut, då jag inte alls behövde tänka efter. Jag vill kunna beröra er med min text samtidigt som ni för varje ord ni läser får en lite större förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är. Men just nu är jag som ett blankt papper. Tomt, kallt och tråkigt. Och hur kul är det?

Hur ska man kunna inspirera andra när man själv inte har något att inspireras av? Jag menar, hur ska ni kunna se mig som någon slags glädjespridare när jag vandrar runt bland mörka moln i en solljus vardag? Jag kan inte se det fina i solens sken därför att jag upplever min vardag som grå och tråkig. Det är inte den tjejen jag är, egentligen. Jag vill vara den tjej som sprider energi till andra och den tjej som alltid har ett leende på läpparna. Jag har lätt för att le, och gör det säkert alldeles för ofta även när jag inte mår bra. Men jag vill kunna le på riktigt för jämnan. Jag vill inte bidra med falska leenden, jag vill bidra med glädje från hjärtat ♥