Jag hatar hur allting kan vända när man har ett sånt här instabilt psyke som jag har. Jag mådde hur bra som helst på förmiddagen idag, efter arbetsintervjun kändes allt jättebra. Det var verkligen en bra dag. Sen faller allt. Som ni vet så jobbar min pojkvän i Stockholm och är därför borta från 04,30 på måndagar till eftermiddagen/kvällen på torsdagar, och så är det varje vecka. Imorse väcktes jag dock utav ruskigt glädjande nyheter, då han sa att han och en till skulle få komma hem och jobba, och därför skulle dom komma hem senare ikväll. Åh, jag blev så glad över att veta att jag skulle få krama om honom hela natten ♥

För en liten stund sedan fick jag ett samtal. Det hade blivit något strul och han skulle inte få komma hem. Åh, jag blev så jäkla ledsen. Varför vet jag egentligen inte, jag är ju "van" (vänjer mig nog aldrig egentligen) att han är borta tills på torsdag. Bara det att jag verkligen hade ställt in mig på att få hem honom nu. Idag. Ikväll. Istället sitter jag här, själv, tillsammans med mitt instabila psyke och försöker komma på vad jag ska göra för att bli trött. När jag är ensam somnar jag nämligen sjukt sent. Somnade runt 04,00 imorse. Då kan ni räkna ut att det är 8 timmar kvar att spendera, ensam, med en hel massa tankar.

Jag håller min tummar så jäkla hårt att jag får det där jobbet. Familjen var verkligen urgullig och likaså den lilla pojken jag isåfall skulle jobba med. Jag vill få in lite rutin i vardagen och känna mig behövd någonstans. Just nu är jag bara sjukt obehövd, eller något. Jag är så jäkla känslig just nu att jag började STORBÖLA när en lite tjockare man på TV åkte ur frågeprogrammet "Vem vet mest". Galning, tänker ni. Ja, men han såg ju så ledsen ut, tänker jag.