När det var du och jag mot världen och vi gick hand i hand, då var det du som tog mig framåt. Där jag tidigare försökt resa mig på osäkra ben stod du nu och tog emot mig. Jag har många gånger kämpat för att ensam är stark, men i din närvaro blev jag starkare av blotta tanken att du var min. Dina steg tog mig framåt och mina tankar om oss ledde mig på rätt spår. Även om jag visste att jag var stark gjorde du mig starkare och jag visste att du fanns där.

Sen försvann jorden under mina fötter. Dina fåtaliga men tydligt väl valda ord krossade min själ och inombords slockande min gnista. Jag ville inte längre lyssna på andras ord om min styrka utan ville hellre begrava mig i nattsvart mörker. Tårarna föll och mina kropp rasade samman i en hög av olycka. Din tidigare så trygga hand och din tidigare så varma famn försvann, ut i tomma intet. Jag är ännu en gång påväg att vandra på en ensam väg.

Men ensam är stark...?

Under sådana här dagar kan jag inte bearbeta alla tankar. Jag försöker att kämpa och försöker att vara stark. Men jag faller ofta ihop och får en känsla av att jag inte kan resa mig denna gång. Just i den stunden träder någon fram, en för mig relativt främmande person, och berättar för mig att jag är stark. Att jag inspirerar honom. Det känns läskigt att han beskriver mig med de ord jag vill bli beskriven, som en stark människa. Och han har bildat denna uppfattning om mig bara genom av att läsa min blogg. Patrik (hans blogg), tack! Du är mer än guld värd!



Jag hoppas ni förstår att jag delar med mig utav ord inte bara för att jag älskar att skriva.
Utan också för att ni som läser min blogg har en förmåga att lyfta mig när jag själv inte orkar ♥