Om jag kunde ge några minuter utav min tid åt de människor som sitter fast på ålderdomshem och inte kommer ihåg vad dom gjorde igår, då skulle jag göra det så att dom för några minuter fick uppleva världen på det klara och friska sätt som jag gör nu och som dom en gång har gjort. Om jag kunde ge en liten bit utav mitt minne till dom, så att dom kunde komma ihåg vad dom åt till middag för en timme sedan, då skulle jag. Jag kommer ihåg en tant på ålderdomshemmet jag arbetade på i Skåne, hon sa alltid:
- Du, tänk om vi kunde uppfinna en liten burk med "Minne", vad rika vi skulle bli!
Det sa hon till mig en gång i timmen, för att hon glömt att hon sagt det.

Och varje gång hon sa det gjorde det lika ont.
Ibland när jag ser folk som bor där jag arbetar så vrider det sig i magen på mig. Jag tänker på vilka människor dom varit förut, och vilka dom nu blivit. Jag tänker på att dom förmodligen snickrat, städat, lekt och busat med barnbarnen i flera år. Nu vet dom inte ens vilket håll byxorna ska sitta eller vilket redskap man använder när man dricker mjölk. Nu kan det drickas mjölk ur en tom pappersrulle och det kan hällas blomvatten i en papperskorg. Det är så sorgligt, det gör så ont i mig. Jag vill ge all ömhet och kärlek jag har inom mig till dessa människor. Jag vill försöka underlätta. Jag vill tänka att det blir bättre men det blir det inte.

Ett barn som gör konstiga eller dumma saker för att dom inte vet bättre, ja det är bara sött. Man kan tänka att "dom växer snart upp och lär sig". En gammal man med tom blick som gör samma sak, det är så tragiskt. Hur ska jag då tänka? "Han dör snart, då löser det sig". Åh, jag vill inte tänka så.

Tänk vad som kan hända med oss människor. Somliga som tagit hand om sig själva i uppemot 70 år behöver nu hjälp dagligen för att ens ta sig upp ur sängen. Det är så sorgligt hur vissa äldre människor sakta ska få tyna bort samtidigt som hela deras värld rasar samman och samtidigt som hela deras värdighet försvinner!

Åh, om jag kan ge dom ett leende om dagen så skulle jag bli glad ♥