En tjej bad mig att berätta allt om det här med cystan osv. Hon förstod inte allt. Så jag tänkte skriva upp det här, en gång för alla. Hur allt gick till, hur det var, hur jag reagerade, hur det är nu, vad som hände, vad som inte hände. Here it goes:

Allting började den 22 juli på mitt jobb. Jag började tappa känseln i benet, det vänstra. Det kändes ungefär som om jag var tvungen att "skaka igång" benet för att jag skulle kunna gå ordentligt. Till att börja med brydde jag mig inte så mycket men jag blev så orolig efter ett tag då jag mer eller mindre tappade förmågan att gå ordentligt. Det kändes som att mitt ben somnat fast det gjorde ont och det släppte aldrig. Jag bodde i Skåne under den här tiden och hade turen att mamma och hennes kille åkt ner till Skåne just detta datum. Jag pratade med sjuksköterskan på mitt jobb (jobbade inom äldrevården) och hon tyckte att jag skulle åka till akuten. Sagt och gjort, jag åkte till akuten. Väl där gjorde dom lite tester såsom EKG och dom kollade om jag hade feber. Jag blev inskickad i ett annat rum och fick lov att vänta. Då kommer en sköterska och säger: "Vi vill att du stannar här inatt." Aldrig i livet tänkte jag, jag skulle få besök utav min mormor/morfar också, som åkt 72 mil för att träffa mig och då ville inte jag ligga på sjukhus. Dom sa att jag hade feber och att dom inte ville att jag skulle åka hem, och om jag skulle åka hem fick jag minsann skriva på ett papper att jag åkte trots att dom sa nej. Jag stannade kvar, såklart.

Efter att ha sovit på sjukhus min första natt på väldigt länge fick jag göra en magnetröntgen. Jag blev fastspänd och dom lade något tungt över mitt bröst. Armarna var fastspända och jag hade en hjälm på huvudet. Att göra en MR är hemskt, det låter som om man sitter bredvid motorn i ett flygplan och jag hatade känslan av att vara fastspänd. En timme låg jag där inne. Efter detta blev jag tillbakaskickad till mitt rum och efter ett tag (vet inte om det var några timmar eller en dag) kom doktorn tillbaka och sa: "Vi kan inte hitta något som skulle orsaka symptomen i dina ben, men vi har hittat en cysta i ditt huvud." Ungefär där rasade min värld samman. Kommande 8 dagar fick jag vara kvar på sjukhuset (var alltså på sjukhus i totalt 10 dagar) och jag fick gå igenom en massa tester. Det värsta testet jag gjorde var nervtestet, där dom satt en massa små pluttar på händer, ben, armar och fötter och sedan gav mig rejäla stötar för att se hur kroppen reagerade. Tror att jag fick ungefär 10 stötar på varje ställe och dom tog alla fingrar, bara det är 100 stötar. Sen båda fötterna, båda armarna och båda benen. Det hela slutade iallafall med att cystan visade sig vara ofarlig och att den skulle sitta kvar. Jag blev hemskickad och mer skulle inte göras. Det var också under denna period då jag låg på sjukhus som mina "elakartade" bloggläsare skrev att jag förtjänade att dö ett tjugotal gånger om dagen.



Jag flyttade hem en månad efter detta, och jag mådde psykiskt dåligt en lång tid framöver. Jag gick runt och trodde att min cysta skulle växa, gå sönder, göra mig mer sjuk.. Men efter ett tag glömdes den bort, och jag fortsatte mitt liv som vanligt. Tills den dagen någon gång i april då jag svimmade av på ett uteställe. Jag tappade helt kontrollen över min kropp och bara ramlade ihop. Ambulansen kom, dom gjorde lite tester, mer än så hände inte. En vecka senare svimmade jag av hemma, och jag åkte in på akuten. Dom tog blodprov, inget visade något och det gjorde heller inte EKG:t. Började blöda näsblod då och då och det bestämdes att jag skulle göra ytterligare en magnetröntgen. Jag blev inlagd på sjukhus igen någon gång i slutet på maj och fick åka hem med ett 24-timmars EKG fastklistrat på bröstet. Jag fick återkomma dagen efter och ta av det. Jag gjorde ett tilt-test någon månad senare och 5 minuter in i testet svimmade jag. Häromveckan var jag på ett möte med min läkare och han tyckte att vissa utav symptomen kan ha med cystan att göra, men läkarna i Uppsala håller inte med, och neurologerna där har ju större makt, så det är dom man lyssnar på. Däremot slår mitt hjärta inte som det ska, under tilt-testet där jag svimmade sa doktorn att jag hade väldigt svaga hjärtslag precis innan jag svimmade och att hjärtat slog sakta. Det kunde ha att göra med den "naturliga pacemakern" man har i hjärtat, att den sänder fel signaler. Jag ska göra ytterligare ett tilt-test snart. Men egentligen vet jag inte så mycket mer. Jag vet bara att man släppt cystan nu och att det är hjärtat som utreds.



Jag är dagligen rädd för vad som komma skall och jag är expert på att oroa mig. Är väldigt ofta yr i huvudet, känner mig svimfärdig osv. Händer fortfarande att jag blöder näsblod och jag blir lika rädd varje gång. Har ofta ont i bröstet/hjärtat och känner ibland som om det inte är någonting där inne, som om ingenting slår. Jag hoppas att allt löser sig så att jag kan fortsätta med mitt liv precis som vanligt, för det här är riktigt jobbigt, att ständigt känna, tänka och tro att något är fel, utan att veta vad. Det känns jäkligt jobbigt att efter 1 år och några månader fortfarande ha lika dålig koll som jag hade då. Det är en ständig kamp mot mina demoner i huvudet som vill intyga mig om att det här är meningen med mitt liv. Att det är ödet.