Det känns som att jag inte skrivit om något vettigt alls på sistone. Bara slängt in lite bilder, skrivit om smink osv. Nej, usch. Det är ju inte jag. Min passion är att skriva långa texter fyllda med grubblande, och tro mig, dom finns där inne djupt inom mig. Men sådant är alltid så tråkigt att läsa om, brukar ni säga. Men jag bryr mig inte.

Jag såg en man igår, jag satt bredvid en man igår. Han var väl 50+. Jag satt bredvid honom på handbollsmatchen och han hejade på Trelleborg, precis som jag. Jag log emot honom ibland när han argsint skrek/skällde på domaren, precis som jag. Och han log tillbaka. Och jag tänkte då hur fint ett leende kan vara, hur mycket det kan värma. Sen tänkte jag på hur ensam jag tyckte att han verkade, mitt bland alla människor. Han hejade på en kille han verkade känna, och killen hejade tillbaka på ett sätt som fick mig att undra om han tänkte: "Håll käften, gubbjävel". När vi skulle åka hemåt igen och alla satt med nedstämt humör på bussen hade han placerat sig längst bak, bland alla ungdomar och en del äldre. Alla pratade och han log åt allt som sas, men ingen sa någonting åt honom. Alla pratade med varandra säte ifrån säte, men ingen sa något till honom. Det värkte i mitt hjärta något så fruktansvärt. Jag står inte ut att se ensamma människor. Och även fast jag inte känner honom eller faktiskt helt säkert vet att han är ensam så mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag vill inte att människor ska behöva vara ensamma, och jag blir så arg på mig själv när jag vet att jag många gånger under mina år som osäker tonåring fryst ut sådana personer. Jag har inte gjort det för att jag velat, utan för att jag varit rädd för vad andra ska tycka om jag blir vän med personen. Nu känner jag inte så längre, nu vill jag vara vän med dom som mår dåligt, gamla som unga.

Visa varandra lite mer respekt, alla människor är värda några minuter utav eran tid.

Nu ska jag ge min tid till Kevin. Vi ska ut och ta kort!
Dagens låt: Gavin Degraw - She holds a key.